Jag menar det.
Igår kväll hamnade jag i en diskussion om det är rätt att rösta in i Riksdagen ett parti som fokuserar på en fråga.
Inför EU-valet förra året motiverar Staffan Heimerson i en krönika i Aftonbladet varför han valt att rösta på Piratpartiet i EU-valet.
Jag röstade på Piratpartiet därför att, inte trots att, det är ett enfrågeparti. En fråga, en enda, räcker för mig de kommande fem åren i Bryssel och Strasbourg. Frågan är: Internets frihet och vår personliga integritet.
Är jag så korkad att jag tror att en enda pirat från Sverige ska kunna säkra dem? Nej. Men jag vet, att med en avvikande svensk röst i EU-parlamentet kommer Brysselkorrespondenterna att sända rapporter om vad odågan Christian Engström ställer till med där nere. Så hålls integritetsfrågan levande.
Precis detta händer, frågan hålls levande och påverkar, också i svensk riksdag om PP kommer in där. Vi ser redan hur PPs entré på EU-arenan genom uppmärksamhet och kunskap accentuerat integritetsfrågan och friheten på nätet, och redan påverkat mer eller mindre samtliga svenska partier att plötsligt börja försöka förstå vad som håller på att ske när Bodströmsamhället med datalagringringsdirektivet håller på att ta form och när Reinfeldt går i USAs tyglar och godkänner rättshavererande IPRED-lagen och integritetskränkande FRA-lagen.
Integritetsfrågan spänner brett och detta spiller sedan över på så många andra politiska frågor att enpartistämpeln suddas ut. Jag menar att PP inte alls är ett enfrågeparti. Dessutom pågår en diskussion inom PP för att bygga kunskap i andra frågor och förbereda sig bättre för att ge bästa initiativ sitt stöd i Riksdagen, utan partipolitiskt ställningstagande.
Hälsosamt tycker jag.