Jag ligger där i min säng och söker kontaktpunkter med blicken, som så många gånger förr. 
Blicken fastnar på linsen som ständigt riktar sitt öga mot min säng och med sitt vidvinkelseende ser mer än bara sängen och dess direkta närhet. Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det. Nu när jag är lite förvirrad och kan inte komma till ro, ska jag då gå upp och söka en mänsklig kontakt som kan ge mig trygghet och lugna mig. Men vad händer om jag plötsligt försvinner ur synfältet. Går larmet då. Jag känner mig otrygg – och vill se ett, mänskligt öga.
Vart tar min integritet vägen? Jag är inte riktigt där än men ibland funderar jag på hur min ålderdom kommer att gestalta sig. Hamnar jag på ett hem som ett kolli som förvaras intill förtvining under omsorg av teknik? Tanken skakar om mig och får mitt hjärta att slå extraslag. Oron lämnar mig inte när jag tar del av godhjärtade kommuners lekstuga med min integritet, och mig som levande varelse. Vid första anblick kanske det kan förefalla som en god och välmenande gärning att observera ’kundens’ nattliga status och förehavanden för att mer rationellt kunna vidta åtgärder.
Nu tror jag inte att det är av omtanke som det förvirrade förslagen förs fram, får fäste och prövas på flera håll. Det enkla skälet är naturligtvis pengar. Tekniken ska användas och användas hur mycket som helst, men får inte ersätta människan just där personlig närhet och kontakt är livsavgörande. Det andra enkla skälet är okunskap. Jag är övertygad om att många beslut som gör intrång på den personliga integriteten (exemplen är många) görs utan insikt om vart det leder oss. Enkla skrivbordsbeslut av rationaliseringsivrare och av konsulter förvridna besparare och produktivitetssökare.
Där vill jag inte åldras, och tänker heller inte göra det.