Pharmacia försvinner ut ur landet, Astra blir brittiskt och flyttar till ön. Vackra ord får sur eftersmak när verkligheten kryper fram och plötsligt står vi så där utan medicinska forskningsmuskler. Inte nödvändigtvis utan medicinsk forskningskompetens men väl påtagligt svidande medvetenhet om begränsade möjligheter att ge nationellt utrymme för kompetensen.
När det börjar osa om SAAB, inte längre från tvåtaktssoppan utan från möjligheten att fortsätta hålla bolaget under armarna blåser det till på skrivborden runt om i intressesfären. Regeringen reaktiverar och dammar av sina gamla fordonspolitiska mappar och skrider mangrant till verket för att säkra alla de viktiga jobben. När det sorgliga AstraZeneca lägger ner forskningsanläggningen i Lund blåser inte ens en stilla bris genom landet. Alla de vackra orden från regeringsföreträdarna om Sverige i forskningens framkanter är nog inte mer än ord i syfte att lugna folket och få alla med insikter att vilja tro att politiken är på väg att fixa det. Nu byts inte åtgärdsdokumenten ut på skrivborden. Det fortsätter att fullständigt rasa samman när också anläggningen i Södertälje havererar – än så länge ser jag inte några springa de forskningspolitiska ärendena.
Jag har ingen tilltro till att stora läkemedelsbolags forskning löser medicinska problem eller visar vägen för bemästrande av svåra sjukdomar eller hälsoproblem. Likt köttindustrin och andra är den egna kommersiella forskningen relaterad till den egna produkten och dess ”affär”. Visserligen vrids läkemedelsbranschens forskning alltmer mot behovet, men det går outhärdligt sakta. Stora läkemedelsbolags närvaro spelar ändå en stor roll för etablering och utförande av betydande medicinsk forskning. När resurserna försvinner utarmas också förutsättningarna för vårdstödjande klinisk forskning och behovsrelaterad läkemedelsutveckling.
Hur kan det komma sig att vi inte reagerar på samma sätt som när SAAB kämpar. Kvalificerad medicinsk forskning, precis som all annan kvalificerad och banbrytande forskning, behöver förutsättningar och närhet till båda grundläggande och högre utbildning och till betydande forskningsinstitut och -resurser. Den medicinska forskningen behöver kontakt och närhet till en medicinsk vård och omsorgsvärld som inte reduceras ner till utmärglade ekonomiska enheter. Medicin och hälsa är en sådan stor sektor med så stora kostnader att det rimligtvis borde återspeglas i insatser för att kraftfulla driva forskning och utveckling mot nya och bättre lösningar för att främja människors hälsa för att i sin tur reducera samhällskostnader förenat med ohälsa.
Det viktigaste verkar istället vara att tävla om att få folk i arbete, i vilket jobb som helst. Det kortsiktiga synsättet att en drös arbetstillfällen som kräver ingen eller måttlig utbildning är nationens räddning är smärtsam att betrakta.
Tappet fortsätter: de egna insikterna och det egna ansvaret lär ta de som söker utmaningar och tror sig ha något att erbjuda till andra jaktmarker och följer därmed strömmen till där näringen är som störst.