Vi halkade in i en diskussion hur den religiösa tron styr tveksamma (ofta fundamentalistiska) handlingar.
Tro, det gör man i kyrkan, har vi alltid brukat säga här hemma när någon säger ”jag tror det”. Det har förblivit ett talesätt som relaterar till det pliktskyldiga i att bekänna sig till en tro, en religiös tro. Nej så ser vi det inte. Snarare har vi distanserat oss från den religösa tron och använt talesättet som ett sätt att raljera över den begränsning som den religiösa tron ger upphov till.
Tro. Jag tror på vetenskapen. Det nyfikna sökandet efter det vi ännu inte fått bekräftat. Och det som på bästa sätt bekräftar det vi idag skulle kunna kalla den rådande ”sanningen”, den evidensbaserade kunskapen. En mer kognitiv tro. Vad kan vara vackrare än att hela tiden få uppleva tillblivelsen av något nytt. Något som förändrar vår syn på tingens ordning eller som ställer nya hjälpmedel till vårt förfogande. Det är det som ger livet mening.
Tiden står inte stilla. Varje givet ögonblick uppenbarar något nytt som det är spännande att bli del av. Som prövar tanke och synsätt och förflyttar oss till, oftast, en bättre plats, om man är beredd att vara öppen. Alternativet är att backa, stå kvar och vifta med uråldriga skrifter som talar om hur det alltid ska vara. Hur mänskligt begåvat är det att förlita sig till överheten, makten, den gudomliga makten och kanske bli en slav under uråldriga dogmer.
Det öppna, vidsynta, inlyssnande, analyserande, lärande, integrerande och hänsynstagande förhållningssättet ifrågasätter dogmer och samlar oliktänkandet till ett gemensamt nytt.