Att åka lift

Jag känner mig inte som en kung i snöbrädsbacken precis. Men kul har jag. Det är faktiskt rätt fräckt att fullständigt försvinna i ett moln av lössnö för att stunden efter kravla upp igen och fullfölja den tänkta linjen.

I liften hinner man fundera en hel del och en sak som jag funderade på en hel del idag är liftkortsavgifter, eller snarare hur betalningen skulle kunna personifieras och bättre anpassas till nyttjandet. Enturs-, halv- och heldags-, 3-timmars-, 3-dagars-, vecko-, säsongskort och kanske andra lustiga kombinationer, sannolikt med omtanke om oss för att vi ska kunna välja det som passar oss bäst. Sedan har vi familjer i alla möjliga tänkbara konstellationer. Hur många gånger har jag inte stått där och försökt lägga ett bra pussel för att försöka optimera liftkortsköpet med det tänkta  åkandet. På något sätt känns det alltid som vi antingen snålat till oss en försurning eller betalat för mycket för vad plånboken vill släppa från sig.

Så här skulle det kunna gå till: betala efter hur du nyttjar “tjänsten”. Koppla din transponder till bankkortet. Det behövs nog inte en speciellt komplicerad algoritm för att göra det lönsamt för alla i friluftsprocessen. Jag kan kan åka när och var jag vill och betalar bara för precis det jag använder. Och liftägarna kan jag inte tänka mig kan förlora i långa loppet – nöjda nyttjare, gutt.

Tekniken är på plats sedan länge, koncepten väl beprövade i olika former som Spotify, app-ar i allsköns former, P-avgift helt simpelt via kort-in-kort-ut och jag betalar bara för den tid jag stått på P-platsen, … Det enda som jag ser hindrar är rädsla för att i det korta tidsperspektivet förlora en krona, precis som dödskampen inom tex producentleden i musikbranschen.

Vi vinner kampen

Markus Persson har skapat Minecraft och belönats rikligt för sitt framgångsrika arbete. Men också för sin filosofi och sitt synsätt på samarbete. Hans vilja att tjäna pengar på den tjänst han skapar och inte på försäljning av produkt eller exemplar är en tidsenlig anpassning som andra fruktlöst kämpar mot. Förvisso är det så att intäkterna kommer från försäljning av antalet spel, men se hur han förhåller sig till piratkopiering.

För att få ut maximalt ur produkten krävs samarbete och delning i ett givande och tagande. Det blir en slags federal spelvärld. Markus föredrar därför att se “piratkopierare” som potentiella kunder. Spelet slår alla rekord utan reklam och marknadsföring. Sannolikt är det så att hans idé att låta “produkten” få spridning skapar det intresse som motiverar köparen att investera för att få tillgång till utvidgade egenskaper hos “produkten”.

Detta är ett bevis som jag med flera njuter av, men sannolikt skakar om de monstruösa skapelserna.

Efter The Pirate Bay

Den boken ska jag hålla ögonen på.

Inslaget i Vetenskapsradion: Forum var på något sätt befriande. Pelle Snickars som är forskningschef på Kungliga Biblioteket påpekar det självklara: fildening är så tätt förknippat med webben att juridiken inte har en chans att stoppa den. Det är precis vad vi har sagt så länge och försökt andra politiker att förstå – fildening är något helt fantastikt.

I rättssalens medvetande lär det dock dröja innan juridiken materialseras i beslut som bygger på dagens tillstånd och kunskap.

Pelle säger att oavsett hur domen i hovrätten faller ut så kommer den sakna betydelse – fildening är här för att stanna. Ingen nyhet precis. Men för de som krampaktigt håller fast i relingen på sina sjunkande skepp kan vi bara säga: drunkningsdöden lär inte vara så smärtsam.

att inte tro annat än det som det finns förnuftiga skäl att hålla sant

Jag har nu plöjt genom HEFs nyutgåva av Botulfsbladet och beslutat återuppta mitt medlemskap.

Projektet Humanetiska föreningen brakade in i en intern konflikt för en tid sedan och jag tog mig för pannan. Nog om det. Min tro på det sunda förnuftets idé lever vidare och jag kan konstatera att goda krafter nu tagit vid och fortsätter det viktiga arbetet att verka för en universell etisk norm för oss alla.

Hoppas nu bara att de snyggar upp sin klottriga hemsida.

Valet – närmar sig

Jag hörde en intervju med Mikael Wiehe på radio medan jag körde ned till Dalby för att handla något gott till middagen. Gamla Wiehe känns igen. Hans nya skiva med sin politiska tunga är skarp och ovanligt rakt fram och tydlig. Uppfriskande. Skivan lanseras såsom av en händelse när årets valupptakt är igång.

Alltsomoftast har jag plockat fram Mikaels musik och på något märkligt sätt väckts till liv. Norah Jones funkade bra som bakgrundsmusik till kvällsvarden men sen var jag helt enkelt tvungen att ta ett steg tillbaka i tiden och lyssna av några låtar som jag tog starkt intryck på åttitalet i Uppsala och Örebro.

Jag fastnade för en låt ikväll. SD har just nu gått ut och tydligare positionerat sig inför sin valupptakt som startar imorgon så Valet passade bra som påminnelse om det svarta och bruna mörker som Sverigedemokraterna försöker mata de lättsinniga med.

Men vi kan göra skillnad:

[…]
Vakna upp
Börja se dej omkring
Fatta mod
Så du kan säg’ till dina ungar när dom frågar dej
att du var en av dom som stod emot

Missbruk och misskötsel av vilda djur

För ett tag sedan var vi i fantastiska Sydafrika. Vi besökte en Game Park norr om Port Elisabeth för att se de vilda djuren i vad som skulle vara nära naturligt tillstånd. Parken är vackert belägen och flera djur rör sig “fritt” över relativt stora ytor. De farliga djuren var däremot avskiljt inburade på begränsade ytor.

Vi besökte för övrigt ett riktigt surt tivoli vid vårt förra besök i Sydafrika – lättlurade turister som tror att de kan få se big five i vilt tillstånd nära Kapstaden, grattis. Den här institutionen angavs som ett djurvårdsinitiativ och ett fint exempel på hur arbetstillfällen skapas. Motiverar arbetsbrist att vilda djur buras in och de facto vanvårdas?

Leva i flock, röra sig fritt och söka föda. Glöm det. Lejon är vackra djur men instängda och avskilda från andra, i Sydafrika. Vad tänker de på. Kommersiell nöjesindustri är vad det är vad än andra säger.

Anledningen till denna postning är inte alls Sydafrika utan Peter Singers artikel i Sydsvenskan idag. Han säger att djur inte hör hemma i nöjesparker och att vi bör bojkotta cirkusar och nöjeparker som använder sig av vilda djur.

Så här skriver Peter och jag önskar att vi alla tar det till oss:

Försök att försvara nöjesparker och cirkusar med argumentet att de förmedlar kunskaper om djur till människor bör inte tas på allvar. De är en del av den kommersiella nöjesindustrin. De viktigaste de förmedlar till påverkbara unga sinnen är att det är acceptabelt att hålla djur i fångenskap för att roa människor. Det är motsatsen till den attityd som vi borde försöka lära ut till våra barn.

När våra barn ber oss att gå med dem på cirkus bör vi ta reda på om cirkusen använder vilda djur. Om den gör det bör vi förklara för barnen varför vi inte går dit med dem, och erbjuda oss att istället gå till en annan cirkus.

Nobody puts Baby in a corner

Jag vet inte hur många gånger jag sett Dirty Dancing. Nu såg vi den igen i samband med Patricks “sista dans”, och på cykelvägen till jobbet imorse uppenbarades plötsligt en ny dimension i den magiska scenen på Kellermans säsongsavslutning.

Det är sannolikt så att ledares bästa sidor inte alltid kommer till uttryck i hårt pressade tider; personliga egenskaper får stå tillbaka för mekanisk hantering av strikt konfigurerade ledarskapsegenskaper. I andra ändan är det stor risk att individens bästa egenskaper och kompetens inte är det som lyfts fram i urvalsprocessen för det alltmer begränsade utbudet av arbetstillfällen; här måste man också passa in i det förprogrammerade mönstret.

Johnny visar upp mod och styrka, och bra ledaregenskaper, när han återvänder och bestämmer sig för att själv visa hur man genom sin talang och blick för nya tendenser kan skapa överlevnad för Kellermans. Han lyfter fram en talangfull Baby ur hörnet där hon i konformistisk och konservativ anda passats och tvingats in för att inte sticka ut och ställa till oreda i den välformade stelheten.

Ni kan säkert filmen lika bra som jag…Så varför regerar inte detta koncept? Är det konsulter, coacher, och allt vad de kallas, som format alla att bli lydiga soldater? Speciellt nu behöver vi släppa fram kreativiteten, nytänkandet, entreprenören, och de som är en aning udda kanske.