Paradox

Finns det mer än en tanke med privatisering av skolan?

Det är fantastiskt att individer med förmåga fångas in och ges den allra bästa av möjligheter för sin utveckling. För hur det än är så lever samhället vidare och utvecklas enbart i suget av nyfikenhetens drivkraft i samklang med kunskap och kompetens. Skolan är platsen som grundlägger kunnandet som hjälper värderingar att ta oss steget vidare in i demokratins skimmer. Ett grundkrav är förstås att alla unga ges en likvärdig möjlighet att få det stöd de behöver för att finna sin plats i den självklart nödvändiga grundläggande utbildningen och dessutom ges det stöd som bäst tar tillvara deras individuella kompetenser.

Den segregerade skolan ger inte alla samma möjlighet.

Är du en av många unga flickor i Afganistan fråntas du rätten till utbildning, eller så sätts du i en indoktrinär skola som tvingar in dig i ett konformistiskt tänkande och hårt styrt agerande. Skillnaden är vid första anblick milsvid, men blir inte resultatet i grunden detsamma när elever utan förutsättningar från hemmet paketeras in i resurssvaga skolor som leder dem till avslutade studier utan eller med mycket bristfälliga betyg. Jag kan inte tänka mig att produkten ur detta förtryck generellt reser sig för att göra sig själv eller andra stor nytta.

Det sker alltså ett urval på grunder som inte i första hand exploaterar den enskilda individens förmåga. Skyddsmekanismer och plånbok är ett hinder för fritt tänkande och demokratisk utveckling.

Who needs LSD when you’ve got math?!

…kommenterar philoposos på youtube.

Nu funderar de på att sänka kraven för intagning på polisutbildningen. Istället kanske man borde höja dem för att poliser generellt ska ha förmåga att förstå de komplexa sambanden på tex gatan. Alltså mer och fördjupad utbildning.

Att borra sig allt djupare in i det komplexa och okända med alltmer utvecklad kunskap till följd ger inte bara extatiska ”trippar”. Matematiken förmedlar konstupplevelser som borde få vem som helst att längta till skolans mattetimmar.

 

Hypokriternas marknad

Vilket hyckleri. Arbetare i Bangladesh påstås ha utsatts för hot, slag och knuffar. Nike och Adidas svarar att de ”ser mycket allvarligt på anklagelserna” och att de ska utreda dem. Puma låter meddela att de inte har kännedom om annat än olagligt övertidsarbete.

Sen när är det obekant för någon att arbetarna i Bangladesh utnyttjas? Girigheten tror tydligen att man kan fortsätta gömma sig bakom bindel för ögonen och snygga CSR-dokument.

Fast, vi är ju vad vi själva köper, och jag är inte alltid medvetet god.

Uppdatering 6 mars:, Det är knappt så jag hinner hosta klart mellan varven – FOI, verkande i en demokratisk nation som tydligt uttalar avsky för diktaturer har i hemlighet, med regeringens insyn och goda minne, arbetat under projektnamnet Simoom för att hjälpa Saudiarabien, av alla länder, med att bygga en avancerad vapenfabrik. Vilken start på en ny dag.

Vem ska man tillbe?

I början på sjuttiotalet fanns många förebilder som fortfarande formade mitt liv. PKs och mitt liv fick en fastare grund, min vetenskapliga orientering sökte sig tydligare in i medicinen och fysiologin, den politiska hemvisten var en bit ut på vänsterkanten, och ännu så mycket mer hände under denna tid då tiden och energin inte hade någon bortre gräns. Detta var också under en otäck tid i Etiopiens historia, som delvis lever kvar ännu idag i sitt diktatoriska vanvett.

Maaza Mengiste började sitt liv i Etiopien i samma tid. Jag har precis avslutat hennes bildningsroman Beneath the Lion’s Gaze. Detta är för övrigt den första bok jag i sin helhet läst på min Nexus S, överraskande smidigt och funktionellt, läsplatta (Kindle och iPad1) ter sig nu nästan klumpigt.

Den kommunistiska diktatoriska militären sliter människor i stycken och slänger ut dem på gatan för att statuera exempel och skrämma till underkastelse. Dawit står på humanismens sida och arbetar med stort mod för att ge dessa människor en viss värdighet tillbaka. I ett av dessa ögonblick står han över en till döds torterad ung pojke och konstaterar:

He forced himself to keep his gaze away from the body, away from more tangible evidence that there was no God, that all his life he and this boy had prayed to nothing.

I kampen mot Derg tar han förvisso till vapen men med det förtryck och obegripliga utrensingsvåld som råder betraktar jag det trots allt som en förlåtlig mänsklig reaktion. Han är en del av en treenighet som med vapen i hand kämpar för mänskligt grundläggande värde. I ett ögonblick på flykt undan den brutalt jagande militära makten bestående mest av alltför unga soldater är de i det närmaste övergivna:

The Holy Trinity, some dared to say, unafraid to blaspheme a deity who had long abandoned them.

I den krassa verkligheten tycks bönen inte materialiseras i begränsande av vanvett. Inte heller verkar det vara så att den gode Guden stiger fram och ger de vilsna vägledning. Så varför? Kanske bättre att gå ut på gatan istället för att vända sig inåt i bönekammaren.

Opera, helt otänkbart, men till slut gick det

operaJag springer inte på alla operor som erbjuds men tycker däremot att ett besök då och då ger ett tillskott till fördjupad upplevelse, och uttryckt något annorlunda, en pragmatisk bildningsstund. För de mesta får jag lura med något av barnen eller helt enkelt hitta dit själv.

Malmö Opera gör bra ifrån sig. Carmen är rätt inbjudande och en bra intro till operans värld. Jag fick känlsan av att PK mer välvilligt gjorde mig sällskap än att det var baserat på ett djupt intresse eller av ett sug att äntligen komma dit. Jag tror att PK successivt slukades upp och oscillerade till jämvikt på en nivå som gav henne något som skulle karaktäriseras som mersmak. Vi hade en härlig stund tillsammans.

Madame Butterfly står på repertoaren, kanske blir det nästa utmaning.

Vilka jobb som helst?

Pharmacia försvinner ut ur landet, Astra blir brittiskt och flyttar till ön. Vackra ord får sur eftersmak när verkligheten kryper fram och plötsligt står vi så där utan medicinska forskningsmuskler. Inte nödvändigtvis utan medicinsk forskningskompetens men väl påtagligt svidande medvetenhet om begränsade möjligheter att ge nationellt utrymme för kompetensen.

När det börjar osa om SAAB, inte längre från tvåtaktssoppan utan från möjligheten att fortsätta hålla bolaget under armarna blåser det till på skrivborden runt om i intressesfären. Regeringen reaktiverar och dammar av sina gamla fordonspolitiska mappar och skrider mangrant till verket för att säkra alla de viktiga jobben. När det sorgliga AstraZeneca lägger ner forskningsanläggningen i Lund blåser inte ens en stilla bris genom landet. Alla de vackra orden från regeringsföreträdarna om Sverige i forskningens framkanter är nog inte mer än ord i syfte att lugna folket och få alla med insikter att vilja tro att politiken är på väg att fixa det. Nu byts inte åtgärdsdokumenten ut på skrivborden. Det fortsätter att  fullständigt rasa samman när också anläggningen i Södertälje havererar – än så länge ser jag inte några springa de forskningspolitiska ärendena.

Jag har ingen tilltro till att stora läkemedelsbolags forskning löser medicinska problem eller visar vägen för bemästrande av svåra sjukdomar eller hälsoproblem. Likt köttindustrin och andra är den egna kommersiella forskningen relaterad till den egna produkten och dess ”affär”. Visserligen vrids läkemedelsbranschens forskning alltmer mot behovet, men det går outhärdligt sakta. Stora läkemedelsbolags närvaro spelar ändå en stor roll för etablering och utförande av betydande medicinsk forskning. När resurserna försvinner utarmas också förutsättningarna för vårdstödjande klinisk forskning och behovsrelaterad läkemedelsutveckling.

Hur kan det komma sig att vi inte reagerar på samma sätt som när SAAB kämpar. Kvalificerad medicinsk forskning, precis som all annan kvalificerad och banbrytande forskning, behöver förutsättningar och närhet till båda grundläggande och högre utbildning och till betydande forskningsinstitut och -resurser. Den medicinska forskningen behöver kontakt och närhet till en medicinsk vård och omsorgsvärld som inte reduceras ner till utmärglade ekonomiska enheter. Medicin och hälsa är en sådan stor sektor med så stora kostnader att det rimligtvis borde återspeglas i insatser för att kraftfulla driva forskning och utveckling mot nya och bättre lösningar för att främja människors hälsa för att i sin tur reducera samhällskostnader förenat med ohälsa.

Det viktigaste verkar istället vara att tävla om att få folk i arbete, i vilket jobb som helst. Det kortsiktiga synsättet att en drös arbetstillfällen som kräver ingen eller måttlig utbildning är nationens räddning är smärtsam att betrakta.

Tappet fortsätter: de egna insikterna och det egna ansvaret lär ta de som söker utmaningar och tror sig ha något att erbjuda till andra jaktmarker och följer därmed strömmen till där näringen är som störst.

198 mot 88 knappast en seger

KD bildades för att förhindra avkristningen i landet. De har försökt bli lite mer politiskt rumsrena med åren men att den fundamentalistiska konservatismen finns kvar råder det ingen som helst tvekan om. Livets ords övertagande av KD-makten i Uppsala och Ardavans hetska utrop i Malmö räcker mer än väl som exempel, för mig. Att moralens och etikens självutnämnda väktare strider i kamp om att få leda är i grunden bra men på vilket sätt? Allt vittnar om makt för ifrågasatt ideologi snarare än gemensam kamp för demokrati.

Så vad händer nu efter splittringen i partiet? Förhoppningsvis leder det till att KD försvinner ur det politiska riksspelet. I bästa fall drar merparten av de tänkande inom partiet som förankrar sin etik och moral i religiösa villfarelser vidare och in i mer liberal riktning. Var tar ska de högervridna stollarna så ta vägen? Om SD stärks av att demokratifientlighetens smittbärare flyr in i SDs osmakliga ytterlighet är inte mycket vunnet i bakvattnet av KDs problem.

Betyder det då att KD har betydelse och att deras plats i politiken har betydelse? Ja kanske. Om det innebär att partiet fungerar som container för att där ”kontrollera” stolligheter är jag helt med, då funkar demokratin som ger alla en plats och en möjlighet. Men därifrån till att med sin under-4%-makt få så stort inflytande i rikspolitiken som de har är det långt.

Ödets timma

Sopa, kan man hojta i vredesmod över någon som vägrar. SOPA har en betydelse för framtiden som gör att utroppet sopa inte räcker långt för att uttrycka vreden. SOPA/PIPA måste stoppas, internet är så oändligt mycket större och har så mycket mer värden än mediaindustrin och hollywood-lobbyn.

Kampen stannar vid vad vi kan acceptera och hur långt vi själva är beredda att gå.

Det är hur du når dina mål som räknas

Efter en medelstor insats i ett arbete som berör medicinsk informationshantering kunde jag inte hålla mig längre. Jag slog igen locket, tog 8000+ och lade mig på mitt uppvärmda köksgolv och följde så Görans sista ansträngningar mot världens högsta topp.

http://blogs.sweden.se/sustainability/tag/goran-kropp/Det som nog fascinerar mig mest är det hårda arbetet som krävs för att förbereda sig att ta steget in i ett tillstånd där människan egentligen inte kan existera för att sedan återvända till ett nytt, kanske rikare liv. Göran låter oss möta flera som med sitt överflöd av pengar köper sig upp på toppen med alla tänkbara hjälpmedel. Visst, att bara kryssa är väl ändå ett sätt att samla upplevelser på. Men vad tusan, det är väl knappast mer än ett skrap på ytan av den exsistensiella dimensionen av varför vi är här. Hur det än är med det känner jag ingen respekt för en prestation som enbart kräver andras insatser för att du ska lyckas. Den känslan vill jag likna vid det obegripliga i att föda upp storvilt som du köper rätten till att döda, mörda passar bättre.

Däremot känner jag en vördnadsfull beundran för de starka och dominerande inre drivkrafter som låter dig metodiskt förbereda dig för att söka gränser och pröva din egen yttersta förmåga.

Lyssna, lyssna inte

Jag avslutade precis ”Jag är Zlatan”, en bok som jag tycker många av dagens moderna snabbfotade ledare borde läsa. Varför? Jo, jag tycker Zlatan beskriver tydligt hur egenheter och egensinniga drivkrafter kan ta både honom och den omgivning han verkar i hur långt som helst, men bara då frihetsgraderna är många och spel på stora ytor tillåts – lyssna, lyssna inte är Zlatans koncept.

Framgångarna är uppenbara och flera ända tills han kommer till Barcelona och den konformism chefen/tränaren Guardiola driver sitt tillstukade lag på. Här gäller det att passa in. Stick inte ut! Zlatan tillåts helt enkelt vara den han är och maxa det han kan bidra med. Sakta men säkert närmar sig en slags undergång som drabbar allt och alla: ägare, ledare, laget, supportrar, ekonomi, ja som sagt allt. Till sluts transfereras Zlatan till Milan i en affär som är obegriplig åtminstone för mig. På grund av uselt ledarskap gör Braca en katastrofaffär och säljer Zlatan för 20 miljoner Euro och har med andra ord förlorat 50, de köpte Zlatan för inte så länge sedan för rekordsumman 70, hiskeliga belopp som naturligtvis är snuskiga i sig. Dålig affär och dåligt arbetsklimat. Suck.

Var känner man igen detta? I moderna stora företag kanske. Åtminstone kan jag identifiera mig med mycket av det jag försöker belysa. I min värld har jag genomlevt en fas med ett hejdlöst utrymme, jag menar i verklig positiv mening, för att ge järnet och göra mitt bästa just därför att jag fått vara den jag är. Nu är jag visserligen långt ifrån en Zlatan, men jag med många kan göra små och stora underverk med stöd av bra tänkande och modiga ledare. Jag har levt vidare i en värld som gradvis utvecklats i anglo-saxisk ofullkomlighet under brittisk flagg med en hierarkiskt ordnad och bestraffande struktur. Dvs med ledare som Guardiola som inte törs vidga spelplanen för att stimulera och skapa utrymme för det möjliga och omöjliga. Lyssna annars …, lyssna inte är aldrig ett alternativ.

That’s all I have to say about that, som Forrest Gump säger.