Relationer: apropå livets mening

Sommaren, och semestern, som den gestaltar sig i år bjuder på kroppslig och själslig värme och tid för viktiga möten – en tillbakablick över några av alla minnesvärda ögonblick.

De är inte lätt att bygga nya relationer som tar sig in i djupet. Alltså vårdar vi den vänskap vi byggt upp med Eleonor och Anders, minst varje midsommar sedan många år tillbaka.

I tidernas begynnelse byggde Sverker och jag en livsvarig vänskap. Den började på våra trehjulingar i Södra skogen. 9 juli tittar Sverker och Karin förbi. Vi får ett par timmar tillsammans och tiden står stilla i några ögonblick.

Syster Ulla-Clara och Lars bestämmer sig för att semestra i Skåne och vi blir inte lottlösa. Vattenmelon passar utmärkt i värmen och ett glas rosévin bättrar på stunden. Vi träffas ungefär en gång om året och det känns angeläget att ta väl vara på tiden. Så, vi koncentrerar oss på att utbyta goda minnen kring händelser under året och bygger upp en verkligt god stämning inför dagens motionsrunda. Det känns behagligt att komma in i skuggan i vackra Fågelsångsdalen. Den goda atmosfären byggs ytterligare på, dagen blir minnesvärd och när de 11 juli efter söndagsfrukosten vänder hem till Karlsborg känns blodsbanden ännu starkare.

Under exil i Chesterbrook sökte vi som svenskar varandra för att ibland få prata svenska och kanske jämföra länder och kulturer. Det är i sådana stunder man knyter nya bekantskaper och finner vänskap med människor man annars aldrig skulle mött eller sökt sig till under andra omständigheter. Marianne och Kjell träffar vi lite nu och då sedan dess. Det har ofta blivit till Påsk i Skåne och under sommaren under ett besök på Raggarön. Nu är det 15 juli och Raggarön visar upp sin mest gästvänliga sida.

Jag minns att det brukar vara mer sjöfågel i viken. Nu är det mest dopping. Plötsligt flyger fiskgjusen in över viken och visar upp sig under en lång stund. Den gör ett antal snygga dyk efter föda, ett nedslag blir precis bredvid en dopping som går oskadd genom äventyret. Allt mynnar ut i en fantastisk upplevelse som bara den var värd hela resan, observerad genom min nya Kite Pallas 8×42.

Kapten Kjell tar oss sedan på en härlig båttur över fjärden till Grisslehamn där det myllrar av turister, vi hittar en skön oas och njuter av ett lysande lunchögonblick. Sedan bär det av hem till bad och en välgjord och minst sagt välsmakande potatis- och purjosoppa.

Oskar och Ana träffar vi tyvärr inte lika ofta som våra andra barn. Därför såg vi hela veckan fram mot att Oskar skulle komma hem från Las Vegas så vi kunde besöka dem i Göteborg under de sista skälvande dagarna av vår semester. Vi åkte från Raggarön via Stockholm så att PK kunde shoppa loss 🙂 och därför tog resan lite extra tid. Den svenska sommarkvällen är oslagbar, så även om vi kommer sent hinner vi i lugn och ro med Anas fantastiska paella som rundas av med en tur tvärs över gatan för en mingolfkamp som Oskar naturligtvis vann. Nåväl, det kan vi ta och sakta smälta under en lång skön kvällspromenad genom ett livfullt Göteborg som sedan avslutas med tröstande jordgubbar och glass.

På lördag morgon blir vi varligt väckta av Oskar som säger att frukosten är klar. I köket visar sig en frukost av sällan skådat slag – av allt att döma är Oskar och Ana minst lika glada över att se oss som vi att se dem. Det blir en lång skön frukost med utbyte av tankar och erfarenheter över alla gränser.

Sedan går vi på kryssning på stan. Det blir en och annan butik innan vi drar oss i riktning mot Slottsskogen – det sägs att det ska vara en loppis där. Vi glömmer loppisen när vi betraktar mingolfbanan vid Slottsskogskafét. Banan är riktigt kul och vi konstaterar att golf är ett rätt schyst sätt att socialisera på. Oskar vinner nu igen och det unnar vi honom mer än väl. Tiden går fort när man har roligt som det heter, och strax är det dags att dra hemåt Skåne för att komma så där lagom i ordning inför kommande arbetsmåndag.

Vombsjön runt

Olle sov som en sten i värmen – Lund, varmast i Sverige med sina 33 grader. Skuggan bakom pelletstanken hjälpte nog, en krävande dag visar upp sig. Han fick lugnt vakna upp efter middagsluren och efter en stunds inkörning bar det iväg. Cykleturen gick över Vombs vackra ängar. Fågeltornen fångade Olles intresse. Ängarna har förvisso inte helt tystnat, men idag är det sparsamt med iögonfallande intryck.

Vi funderade på att angöra badplatsen vid Häljasjön, men lockades inte tillräckligt. Vi slog några lovar längs sjön och fattade strax ett gemensamt beslut att dra in i tallskogen söder om Vombsjön.

Dags för mellis. Vi landade nere vid Vombsjöns strand och hade ett härligt utbyte i en, vad man skulle kunna kalla, jordnära konversation. Vi spanade efter sjöfågel och gick inte tomhänta vidare. Dopping tyckte Olle lät roligt och vi smakade på ordet i alla former allt medan vi observerade skäggdoppingens sökande efter föda.

Fast övertygade om att fullfölja planen gjorde vi vänstersvängen ut på asfalten. Dagen är betagande vacker och motvinden glöms lätt. Omgivningarna runt Övedskloster leder oss in i en diskussion om slott och herresäten. Strax lyssnar vi av fågelsången i 104:ans allé – den är mäktig minsann.

Vi svänger av på en grusväg för att söka lite skugga och för att vattna hela ekipaget. Vi går genom sommarblomstren, men flyttar strax fokus till hästbilen med släp som kommer och lastar av två, sen två till, hästar. Otroligt spännade.

Vi närmar oss Vomb, men gör först ett stopp vid fågeltornet. Vi ser i stort sett bara gäss, men berikar utbytet med lite uppsluppen fågeltornsdans under skratt och andra tosigheter. Vi får ett SMS som säger att middagen serveras på Siltorp vid pass aderton nollnoll, Kajsa fick till det. Olle ser fram mot att få se sin syster Freja och blir genast pigg.

Vi kommer i tid, men hamnar mitt i middagsmecket och gör en herdervärd insats som belönas rikligt ett par timmar senare.

Jag tar sedan min cykel genom skogen hem. Ännu en dag att leva vidare på.

Midsommar, tid för vänner men utan sås

Någon gång under studenttiden i Uppsala lärde vi känna Eleonor och Anders allt bättre. Från den tiden har vi varje år återsetts till midsommar – nu är vi väl inne på fyrtionde året typ liksom. Eleonor reflekterade, när vi nu sågs i Lövåsen, över att vi ids hålla ut och köra alla milen från Skåne till allra nordligaste Dalarna. Jaha. Och. Det är ingen uppoffring precis att återse vänner som djupt förankrat sig hjärtat och själen. Snarare är det väl så att det är en självklar del av livet att säkra fortlevnaden av en ovärderlig vänskap.

Midsommar förlöpte väl mest som man i allmänhet kan vänta sig. Sill och ett antal utsvävningar i minnenas och nutidens ordning – inte utan god grund finns det nu anledning att tro att Piratpartiet förvärvat visst stöd. Resulterar det i en värvad röst ska jag med stolthet ta på mig ansvaret för den politiska migrationen.

Anders blickar ut över SilverfalletMidsommardagen låg så för våra fötter. Vi betraktade med viss tveksamhet vädret men var helt förvissade om att fullfölja planen att ge oss ut på en tur. Vi kämpade i den hårda motvinden från Sjöstugan vid Grövelsjöns ände upp i riktning mot Salsfjellet. Molntäcket blåste hela tiden sönder och vi förskonades från regnet som hängde över oss som ett uppfordrande hot. Anders val av fikaställe vid foten av fjället blev som att äntra ett nytt tillstånd. Lä och plötslig sol. Vi försjönk sakta i ett saligt rus som ingen konstlad form av fest kan uppbringa. Vad gör man sedan för sina vänner om inte allt. Vi till och med kastade oss över den icke-vegetariska middagen – hungern efter dagens insats på fjället förenklade med all säkerhet det beslutet.

PK vid Stora Olån

När vi vaknade idag sken solen från en klarblå himmel och vi var rätt ivriga att få komma iväg till en av alla våra exklusiva nationalparker, den vid Fulufjället. Turen börjar bra. Vid tjärnen ser vi ett par grönbenor och vi berikas med att observera en unge tulta omkring på tjärnkanten. En bit längre upp på stigen mot Njupeskärsfallet träffar vi på ett par representanter för SOF som lånar oss tuben och ger oss en stark upplevelse av två jaktfalksungar i ett gammalt korpbo brevid fallet. Turen fortsätter uppåt i rätt stenig terräng – bättre träning för balans och reflexer i en mognande kropp får man leta efter, och själen får ett rejält lyft på köpet.

Men var tog middagssåsen vägen?

Livet bjuder på så mycket gott: oersättlig vänskap och natur och miljö som dessvärre inte alla har vett eller ens förmåga att förstå att bevara…

Olgas butik

Björnligan gör Själlands uddeSå var det dags för Björnligan att ta sig an ett stycke Danmark igen.

Tåg och buss till Sjællands Odde, nja, tror inte det. Skulle vi löst vår transport på det sättet hade det inte blivit mycket tid kvar av helgen till vandring, krobesök och umgänge. Vi tog alltså bilen till målet som lämpligt nog låg precis på gränsen mellan Nykøbing Sjælland och Rørvig. Faktum är att Lyngkroen, enligt krostyret, serverade vår middag i Rørvig och frukosten morgonen därefter i Nykøbing. Det fick reda på vid middagen efter dagsvandringen så validiteten i den exotiska informationen får stå under bevakning.

12 juni – 17 km

Lördagsplanen fick en genomlysning vid köksbordet i den mycket trevliga stugan – välplanerat Carl-Axel. Efter ett par öl kom vi fram till det lämpliga i att undvika bilkörning idag och beslutade oss sålunda för att justera planen. Vi knallade genom Rørvig Sandflugtplantage mot Rørvigs hamn och hamnade på Lodsoldermandsgaarden Hotel & Restaurant för lunch. Skön atmosfär och rikt buffébord till rimligt pris, 98 DKK – det priset går alltid att justera med ett par snapsar på notan. Hur som helst, stället kan rekommenderas.

Efter lunchen tog vi oss i runt udden mot motvinden där vädret från väster vätte vandrarnas västar vämjeligt våta och splittrade sprattlande surgjorda skyddssökande serviler. Regnet lättade och vi kom senare än beräknat tillbaka till återsamlingen i det gemensamma boendet. Björn satte lämpligt nog på bastun innan vi avtågade vid lunchtid så vi hann med en varm bastu i kombination med en ljummen öl innan middagen på Lyngkroen.

Vissa av oss, inte jag, har drabbats av VM-fotbollens svåra smitta. Detta fick återverkningar på hur kvällen sedan förflöt. Det blev inte alls samma stridslystenhet som brukligt i diskussionen utan snarare en avslagen interaktion med TVn.

Vi kom tidigt i säng i gott skick och väl rustade för nästa dag.

13 juni – 8 km

Det egentliga målet med denna Danmarkstur var Gniben. Carl-Axels mor, Sally Bauer, var en heroisk simmerska som skapat bestående avtryck till eftervärlden. Hon startade från Gniben och simmande till Jylland i höjd med Grenå. Riiispeckt!

Vi gjorde en kortare tur än ursprungligen tänkt. Vi parkerade och startade dagens vandring vid Olgas butik – egentligen parkerade vi bara där. Jag tog en sväng inom den oansenliga butiken för att köpa en kopp kaffe. Han hällde upp en stor mugg och när jag drog upp börsen sa han: -det kostar inget, kaffet är gratis. Det var så överraskande så att jag nästan blev generad och blev helt enkelt tvungen att köpa ett wienerbröd för att göra rätt för mig. Det här positiva ögonblicket hårdkodades in och skapade viss upprymdhet resten av turen.

Så kom vi då längs stranden till Gnibens entré. Området är militärt men öppet för turister och som sig bör ska man förstå att bete sig. Vaktkuren talar om att nu är du under bevakning, och självklart videobevakad. Men ännu tycks inte Blackwell Briggs ha tagit kontroll över ditt privatliv på Giben.

Vi rundade radarstationen och gick vidare ned längs syd-västra stranden. Efter lite letande fann vi först en sten, sedan två till, med inhuggen text som beskrev de historiska simögonblicken för mer än 70 år sedan.

I en eftertänksam stund vid Sallys bäst bevarade sten deklamerade Björn en komposition från skaldekammaren i Genarp, ett ode till Sallys och Carl-Axels ära:


Udda Ode på Odden

Minnesstenen tillägnad långdistanssimmaren Sally,
Sonen förde oss hit på ett vindpinat promenadsstråks rally
Och om du i din himmel hör oss, Sally
Så är sonen nu rätt – mally.

/bb/Gniben den 13 juni 2010


Vi irrade oss sedan längs södra stranden tillbaka mot Odden Havn i ett tilltagande solsken. Härligt, det var minsann inte en minut för tidigt, med sol alltså. Man skulle kunna uttrycka det så här: vi sökte av en bred sträcka på vägen tillbaka, eller alternativt att vi ännu en gång splittrades pga olika vägval.

Till slut var vi återförenade för lunch innan hemfärd. Alla var sugna på att göra det enkelt för oss och inte håsa upp lunchen – vi hade nämligen för avsikt att åka tillbaka till Havnebyen för en lite lyxigare lunch. Vi stannade alltså helt sonika för att ta något enkelt på “gatuköket”. Nu visade sig att Olgas butik inte alls var en simpel korvmoj. Maten hade förvisso gatukökskaraktär, men var mycket vällagad och portionerna var väl tilltagna. Det var både aptitligt och njutbart på utserveringen i badande sol. Inte nog med det: intresset för sina gäster som grabben som rattade det hela visade skulle kunna funka som instruktion för både sopiga och finare krögare. Helhetsintrycket blev bara så bra det kan bli och ska du tillåta dig att bli överraskad, dra ned på förväntningarna och hoppas på att du hamnar i korsningen Gnibenvej-Oddenvej.

Det är ett kul gäng att vara ute på vift med – nu återstår att se vad det blir härnäst. Uppdraget är mitt.


Vilse i patentträsket

Visst kan patent leda utveckling framåt men större landvinningar kanske nås med alternativ.

Vad Christina inte adresserar i sitt korta inlägg på PRV-bloggen är vad som kunde ha utvecklats i öppen samverkan forskare emellan och i samarbete med en farmaceutisk industri som är beredd att dela data med andra. Jätten GSK prövar den nya vägen – bättre sent än aldrig.

Utan patenthinder kanske du skulle varit ett mer framgångsrikt springande bevis på öppen samverkan än ett stapplande bevis på patententrättens begränsningar.

Nej Christina, du ska nog inte tacka patenträtten för din goda hälsa, men jag gläds med dig för att du framgångsrikt upplever Vårruset.

Nokia 5800 XpressMusic som lockbete

För ett antal år sedan besökte Leffe och jag norra delen av Vombs ängar för att lokalisera en raritet. Vi lyckades med Leffes skarpa blick och han pekade ut fyndet för inte mindre än Magnus Ullman som gick nära nog lottlös ur sitt eget sökande.

Idag är området restaurerat och har en helt annan dragningskraft och karraktär. Olle och jag påbörjade vår heldagsutflykt längs Kävlingeån mot våtmarksområdet som skapats av Klingavälsåns nya fåra.

När vi lunchade vid en rätt mäktig pil gjorde en näktergal oss sällskap. Den satt i buskaget bredvid och dominerade totalt över både vindens, regnets och alla andra fåglars läten. Olle började bli rätt bra på att både säga näktergal och att koncentrerat absorbera in fågelsången – detta glömmer vare sig han eller jag aldrig. Jag plockade fram min Nokia 5800 XpressMusic (alltså ingen iPhone!) och bläddrade fram näktergalen. När jag spelade upp fågelsången tystnade näktergalen i buskaget och sekunderna senare började den sin identifiering av konkurrenten. Efter ett par turer satte den sig bara ett par meter från oss och vi fick observera fågeln i detalj under en lång stund.

Det kan man kalla en rik lunch och ett välgrundat X.

Nokia 5800 XpressMusic

Ett annat perspektiv på öppenhet

Ojdå, det hann visst bli Valborg. Så kan det gå när man måste brottas med informationsbrist på kära gamla Draco, flåt AstraZeneca. Nog om det…

Dagiset i Veberöd är minst sagt stort. Det kändes nästan som att komma till en industrianläggning. En massa barn gjorde förvisso asfaltsinnergården till en attraktiv plats, men var tusan var träden och gräset. Olle blev glad när jag i måndags kom för att hämta honom. Vad mer behövs för att göra resten av arbetsveckan till en lättsam dans. Olle visade mig runt och pekade på lite av vad byggarbetsplatsen gömmer i form stenar i byggstaketens betongfundaments hål. Berikad med de nya kunskaperna föreslog jag att vi åkte ned till Körsbärsdalen för att se hur blomningen fortskrider – träden stod inte i blom än.

Inte nog med att dalen är en vacker plats, den är helt befriad från EU-dikterade lekplatsredskap. Alltså, en helt öppen och vid lekplats som erbjuder naturliga förutsättningar – en chans att lära och förstå varför vi måste förvalta och värna vår omgivning nu och för framtiden – inte fasen lär man det på en asfaltsgård trots personalens goda insatser.

Hur bra kan en semesterdag egentligen bli

Olle anländer strax före en kvart i nio. Vi hade kommit överens om att vi tillsammans skulle göra ett nedslag i byn för att granska hur långt våren kommit efter den snabba snösmältningen.

Vi börjar dagen vid möllan och går längs Sularpsbäcken för att se om strömstaren visar sig med sitt guppande. Det är lite grått och trist väder och vi får ingen vittring. Däremot gör den välfyllda bäcken med sitt kraftiga brusande stort intryck på både Olle och mig. Vi lyssnar av och ser ett stort antal talgoxar, blåmesar, mm. Olle är skärpt till tusen och mycket koncentrerad. Nedanför bryggeriet dyker så bofinken upp och den kraftiga sången kan kanske bli ett bestående första minne av bofinken för Olle.

Vid lunchen förbereder vi oss vidare genom ett antal fågelläten med hjälp av Benny Anderssons fina inspelning. Efter Olles middagsvila har solen lite smått kommit fram och det är betydligt behagligare. Vi fortsätter nu norrut längs bäcken och får möjlighet att noga analysera skillnaderna mellan bergfinkens och grönfinkens läten. Så nu när det är klart kan bergfinken fortsätta sin resa mot norr. Olle är klart observant och pekar ut ringduva och kråka och illustrerar deras läten på ett imponerande sätt.

Eftermiddagen börjar bli sen och vi har ännu inte spanat in så många traktorer som önskat. Därför bestämmer vi oss nu gemensamt för att avrunda turen med “traktorrundan”. Vid Vinkelhaken belönas vi med flera stora grävare och borta vid badet kryssar vi en stor blå och en grön. Vi hittar en gammal tennisboll när vi tar oss över ett åkeravsnitt och Olle får många goda skratt när vi sparkar den framför oss en bra bit tills den olyckligtvis försvinner in bakom ett staket. En välfylld utflyktsdag.

Det blev en lång tur. Hemma väntar PK, och Ida har dessutom precis kommit från jobbet. Vi äter ärtsoppa och pannkaka med blåbär. Sen tar Olle ett härligt bad. En sista fågelexkursion vid TVn. PK hade tidigare spelat in en fantastisk film om trädgårdens fåglar, insekter och djur. Olle försjönk i trans över sekvensen med de flygga talgoxungarna.

Ingen tvekan. Olle blir säkert en av de vi behöver för framtiden som både har känsla och kunskap om natur och människor. Och med goda mattekunskaper kommer han också att bli en av dem som förändrar världen.

Tack för den fina dagen Olle!

Missbruk och misskötsel av vilda djur

För ett tag sedan var vi i fantastiska Sydafrika. Vi besökte en Game Park norr om Port Elisabeth för att se de vilda djuren i vad som skulle vara nära naturligt tillstånd. Parken är vackert belägen och flera djur rör sig “fritt” över relativt stora ytor. De farliga djuren var däremot avskiljt inburade på begränsade ytor.

Vi besökte för övrigt ett riktigt surt tivoli vid vårt förra besök i Sydafrika – lättlurade turister som tror att de kan få se big five i vilt tillstånd nära Kapstaden, grattis. Den här institutionen angavs som ett djurvårdsinitiativ och ett fint exempel på hur arbetstillfällen skapas. Motiverar arbetsbrist att vilda djur buras in och de facto vanvårdas?

Leva i flock, röra sig fritt och söka föda. Glöm det. Lejon är vackra djur men instängda och avskilda från andra, i Sydafrika. Vad tänker de på. Kommersiell nöjesindustri är vad det är vad än andra säger.

Anledningen till denna postning är inte alls Sydafrika utan Peter Singers artikel i Sydsvenskan idag. Han säger att djur inte hör hemma i nöjesparker och att vi bör bojkotta cirkusar och nöjeparker som använder sig av vilda djur.

Så här skriver Peter och jag önskar att vi alla tar det till oss:

Försök att försvara nöjesparker och cirkusar med argumentet att de förmedlar kunskaper om djur till människor bör inte tas på allvar. De är en del av den kommersiella nöjesindustrin. De viktigaste de förmedlar till påverkbara unga sinnen är att det är acceptabelt att hålla djur i fångenskap för att roa människor. Det är motsatsen till den attityd som vi borde försöka lära ut till våra barn.

När våra barn ber oss att gå med dem på cirkus bör vi ta reda på om cirkusen använder vilda djur. Om den gör det bör vi förklara för barnen varför vi inte går dit med dem, och erbjuda oss att istället gå till en annan cirkus.

Vad stoppar jag i mig egentligen?

Gift – För ett och ett halvt år sedan blev det känt att kineserna blandade melamim i mjölken. Nu sker det igen, obegripligt, melamimet dödar.
Djurplågeri – Vid upprepade tillfällen har vanskötsel av djur i djuruppfödningen eller på väg mot slakt exponerats. Tortyr.
Lurendrejeri – Och nu godkänner EU trombin som tillsatsmedel i livsmedelsindustrin och köttfusket är redan givet.

Vad är gemensamt? Jo, livsmedelsbranschen gör tydligen allt för att dra ur varenda krona ur oss konsumenter. Det finns tydligen inga som helst gränser för hur långt branschen eller relaterade branschgrenar kan gå för att fuska. De till och med riskerar vår hälsa, den hälsa som livsmedel ska trygga.

Det krävs mycket för att bli vegetarian.

Men nog närmar sig gränsen.

skriver Sydsvenskan. Nej Mats Skogkär, det krävs inte alls mycket och gränsen är redan nådd. Kan jag i vuxen ålder lära om, kan de flesta andra också. Skälen är definitivt redan många.