Midsommar, tid för vänner men utan sås

Någon gång under studenttiden i Uppsala lärde vi känna Eleonor och Anders allt bättre. Från den tiden har vi varje år återsetts till midsommar – nu är vi väl inne på fyrtionde året typ liksom. Eleonor reflekterade, när vi nu sågs i Lövåsen, över att vi ids hålla ut och köra alla milen från Skåne till allra nordligaste Dalarna. Jaha. Och. Det är ingen uppoffring precis att återse vänner som djupt förankrat sig hjärtat och själen. Snarare är det väl så att det är en självklar del av livet att säkra fortlevnaden av en ovärderlig vänskap.

Midsommar förlöpte väl mest som man i allmänhet kan vänta sig. Sill och ett antal utsvävningar i minnenas och nutidens ordning – inte utan god grund finns det nu anledning att tro att Piratpartiet förvärvat visst stöd. Resulterar det i en värvad röst ska jag med stolthet ta på mig ansvaret för den politiska migrationen.

Anders blickar ut över SilverfalletMidsommardagen låg så för våra fötter. Vi betraktade med viss tveksamhet vädret men var helt förvissade om att fullfölja planen att ge oss ut på en tur. Vi kämpade i den hårda motvinden från Sjöstugan vid Grövelsjöns ände upp i riktning mot Salsfjellet. Molntäcket blåste hela tiden sönder och vi förskonades från regnet som hängde över oss som ett uppfordrande hot. Anders val av fikaställe vid foten av fjället blev som att äntra ett nytt tillstånd. Lä och plötslig sol. Vi försjönk sakta i ett saligt rus som ingen konstlad form av fest kan uppbringa. Vad gör man sedan för sina vänner om inte allt. Vi till och med kastade oss över den icke-vegetariska middagen – hungern efter dagens insats på fjället förenklade med all säkerhet det beslutet.

PK vid Stora Olån

När vi vaknade idag sken solen från en klarblå himmel och vi var rätt ivriga att få komma iväg till en av alla våra exklusiva nationalparker, den vid Fulufjället. Turen börjar bra. Vid tjärnen ser vi ett par grönbenor och vi berikas med att observera en unge tulta omkring på tjärnkanten. En bit längre upp på stigen mot Njupeskärsfallet träffar vi på ett par representanter för SOF som lånar oss tuben och ger oss en stark upplevelse av två jaktfalksungar i ett gammalt korpbo brevid fallet. Turen fortsätter uppåt i rätt stenig terräng – bättre träning för balans och reflexer i en mognande kropp får man leta efter, och själen får ett rejält lyft på köpet.

Men var tog middagssåsen vägen?

Livet bjuder på så mycket gott: oersättlig vänskap och natur och miljö som dessvärre inte alla har vett eller ens förmåga att förstå att bevara…

Ett svar på ”Midsommar, tid för vänner men utan sås”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *