S Olsson & Kjukken

bjorn

06:18 i lördags satt Leffe och jag på bussen till Lund. Vi misslyckades med att köpa direktbiljett till Liseleje. 777-koden som Leffe envisades med funkade inte. Han hade plockat fram fel kod visade det sig och busschaffisen vred ut och in på hela sitt system för att kunna klämma fram en biljett till hovedstadsområdet. Vid stationen i Lund visar det sig så att den koden gällde just från Lund och inget annat. Nu löste det sig alltså här i stället och vi var minuten senare på tåget, tillsammans med anslutande Björn, på väg till Helsingborg för att att anmäla vår ankomst till reseledare Stefan, vandringsturens ruttplanerare.

En förstärkt frukost på färjan skapade precis den upprymdhet vi behövde för att ännu mer uppskatta vad dagen var på väg att bjuda på. Allt klaffar precis, så som Stefan planerat det. Lokalbanen tar oss till Hilleröd och vidare till Melby där vår föregående Själland-runt-etapp slutade. Nu var vi åter på sträckningen ut på Halsnäs för att ta till oss mer av vad nordsjälland har att bjuda på. På väg från stationen i Melby hörs så ett välljudande tvåtaktsljud. Utan tvekan är det 80-kubikare som smeker örat, men det lockar ändå fram lita vuxet crossasug. Jodå, bara 400 meter från stationen, mer eller mindre mitt i byn, ligger det en liten bana och så här i efterhand när jag kollar upp konstaterar jag att det vare sig passar sig eller lockar att veva upp 250-in på den här plätten.

Vi tar stigen längs campingen och får lite naturkänsla som blir av mer industriell natur när vi nuddar vid ett kalejdoskopiskt fält med färgmarkerade blivande julgranar. Stigen är en liten genväg, om man så vill, som tar oss till havet strax väster om Liseleje. Vi trasslar oss ned till sjön och äntrar stranden. Hmm, den är inte så vandringsvänlig som vi hoppats på. Stämmer inte alls med Leffes bild från sitt google-mappande. Havet ser ut att göra sitt bästa för att äta upp stranden och det blir inte så värst mycket kvar att gå på. Dessutom bryts sandremsorna ständigt av konstgjorda stenbumlingspartier och vågbrytare som måste varit ett hästjobb att få dit för att hindra havet att komma åt sanden och därmed hota alla strandnära boenden – om havet äter mer blir det minsann inte mycket kvar av det lilla som inte är privat mark.

Svärmar på nätet är mångfalt mer effektivt än vad grävande journalister klarar av för att granska makthavare och kan bli den garant vi behöver för bestående allemansrätt och för att stoppa vår regering från att låta fler landshövdingar göra en Gotland, eller kommuner smörja sina välbärgades behov av sjönära privat tillträde.

Vi har nu gått en stund, klättrat över stenar upp och ner till och från stranden längs långa trappor – de flesta är markerade, ja just det, privat. Suget efter en fika eller något i den stilen tilltar och det känns angeläget att snart hitta ett ställe att rasta på. Vi hör oss för men kammar noll. Det verkar inte finnas ett enda öppet fik inom räckhåll. Vi kommer till en högt belägen strandäng och slår missmodigt ned rumporna på en bänk för att gråta ut och läsa kartan ännu noggrannare. Den branta sluttningen ner mot havet är helt täckt med havtorn alldeles fulla av bär och sluttningen lyser mäktigt orange. För ett ögonblick är hunger och fikasug totalt bortblåst.

Nåväl, vi reser oss för att gå vidare på jakt efter… Ett gäng cyklister kommer till platsen, uppenbart för en lördagsutflykt i solen. Vi drar i nödbromsen och frågar förstås om vi kan hitta ett matställe i krokarna, och får det svar vi inte vill ha. ”Men hör nu här”, säger en i gänget. ”Det löser vi som goda landsbröder”, fortsätter han och tar fram var sin öl till oss och inte nog med det, Gammeldansken kommer strax fram. Plötsligt vänds förtvivlan till hopp och blir till vällust. Vad kan väl vara bättre än att stöta på välrustade danskar när nöden är som störst.

Den västliga vinden är hård men långt från lika stark som den vi mötte på förra etappen i juni. Solen skiner och det är fortfarande shortsväder, men det dyker upp regnmoln i väster. Regnet kommer och det känns nödvändigt att ta fram regnjackan. Det blir inte så mycket av ovädret som istället avtar precis som vi äntligen lokaliserar Café Kikhavn, som blir en stark upplevelse, mycket för att vi är hungriga och sugna, men också för att platsen är idyllisk och mycket inbjudande. Vi väljer att sitta ute på den typiskt ombyggda och inneslutna gården men flyttar strax in när det mulnar på. En röd Ålborg och sen en Linje på det gör lunchmaten och ölen mer rättvisa. Stämningen är hög och vi är synnerligen väl rustade för att tuffa vidare mot väster.

De goa danskarna nämnde också kungen av Thule, Knud Rasmussen, och att han numera kan betraktas som museiföremål strax innan Hundsted. Vi kommer till hans fina hus och dräller runt lite dåsiga och okoncentrerat efter den välgörande lunchen. Något mystiskt smyger sig över oss och vi träder in i ett annat tillstånd. Efter vår välgörande middagslur känner vi oss starka inför sista biten mot Hundsted och vårt chateu i hamnområdet.

Stefan har i alla fall sin kod i ordning och plockar ut nycklarna ur självserveringsskåpet. Fyra duschar senare tar vi en promenad i kvällssolen för att bygga upp aptiten inför middagen. Vi beundrar sandkonsten i hamnområdet som illustrerar en av Knuds arktiska resor – ett imponerande verk som har en begränsad livslängd även om sanden är hårt pressad. Vi konstaterar att Halsnäs brygghus inte står upp till våra krav på middagsmat, men väl ölen som vi beslutar redan nu att återvända till. Till slut hamnar vi på Hundsted Kro och får det vi så väl behöver och Leffe trånat efter sedan juni, rödspätta. Klockan är inte speciellt mycket när vi lyfter och drar tillbaka mot hamnen. Den där ölen finns det fortfarande rum för och vi öppnar dörren till brygghuset igen. Musiken spelar men för vem? Jo, det sitter ett par där inne (som det senare visar sig gör allt för sina vänner). Vi slår oss ned och lyssnar in Hammond Jazz Trio, nja, döm själv av denna aningens sunkiga ljudupptagning Hammond_Jazz_Trio. Men, va fan, det är ändå en väsentlig del av stämningen. Jag tog dessutom en videosekvens med mobilen som jag ”laddade upp på du rör”, det är rena Bergmankvaliteten och stämningen når ett klimax av sällan skådat slag

Förresten microölen var finfin, men hör här, den dyraste av fyra olika flasksorter kostade 120 danska kronor, för 50 cl. Nej, vi avstod.

Morgonen efter är vi ivriga att komma iväg för att explorera den södra sträckningen av Halsnäs mot Isefjorden. Men först ska vi ha frukost. Vi återvänder till Hundsted Kro för morgenmad och slår oss oskyldigt ned. Hoppsan, 150 DKK kostar den, så nu får vi börja om och se till att vi får valuta. Det kostar på, men å andra sidan äter vi nästan inget mer den dagen.

Vi går söder ut mot småbåtshamnen och påbörjar en vandring i mer svårforserad terräng. Kusten är helt annorlunda än på nordsidan, vilket iochförsig berikar totalupplevelsen. En smal stig går lite upp och ned på kustlinjen och ibland genom vass och genom en aning dyngiga partier. Men helt framkomligt. I Sölager har vi rådslag: vi funderar på det där med frokost och efter en anings velande luffar vi vidare upp mot stora vägen för att se vad campingens kiosk bjuder. Dråpslaget kommer när vi står med näsan mot fönstret och nästan känner ölsmaken, men når inte ända fram eftersom stollarna har lunchstängt mitt framför näsan på oss och i två timmar till. Vi tuffar moloket vidare igen genom skoven och funderar av och till om vi ska ta oss upp till vägen och ta bussen. Starka som vi är viker vi inte för den djävulska frestelsen utan drivs nog alla av den uttalade övertygelsen att vi faktiskt är ute och vandrar.

Så kommer vi till slut till Frederiksverk som Stefan längtat så mycket efter för att återuppleva närheten till familjen Sommer. Nu är vi andra en aning mer banala och fokuserar på ölen och en glass på hamnkaféet i småbåtshamnen. Så mycket mer äta blir det inte – morgenmaden ni minns.

Det ska alltså gå att köpa regionbiljett på Själland för hela resan hem. Men automaterna på tåget fixar det inte. Djäkla danskar. Nåväl, vi väntar tills konduktören kommer och löser biljetterna då. Men ingen konduktör dyker upp på hela resan till Helsingör. Så blev det med det smarta regionövergripande systemet.

Väl på båten summerar vi resultaten av vårt äventyr, eller slickar såren kanske är mer korrekt eftersom en stor del av konversationen kretsar kring Stefans vrickade ringfinger och hur det envisas med att svullna ovan redan tajta ringar (idag sågade han faktiskt upp dem och trycket lättade), Björns tår fick dåligt med plats under senare delen av turen och gör sitt för att hålla honom vaken, och jag själv lyckades få skavsår för tredje gången i samma skor (jag lär mig visst aldrig). Ja, där ser man. Starka och begåvade överlevde vi denna strapats.

Hur var det nu med Kjukken? Det blir något för den nyfikne att ta tag i…

Mer om Skåne runt

Ett svar på “S Olsson & Kjukken”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *