Det egna ansvaret

Jag blev rätt god vän med Jason under min och familjens tid i Pennsylvania. Jason och jag delade behovet av att på tid få trassla oss genom skogen på endurohoj. I det avseendet var jag en rätt udda figur på det välordnade jobbet, men blev ofta ombedd att berätta om hur det är att besöka alla otillgängliga platser runt östkusten. Jason var då polis i West Goshens distrikt. Han körde en 125:a och envisades med att tanka race fuel trots att den kostade fyra gånger mer än vanlig soppa på Sunoco. Jag hade nog inte reflekterat över det om det inte var för att han var en C-rider, klassen där tekniken kanske inte spelade den avgörande rollen för vad som presterades i endurospåret.

Jag fick många ovärderliga kontakter genom BER. Där växte successivt fram en helt annan bild av USA i gemenskapen med okomplicerade och komplicerade människor från mest vanliga kneg, än ur den mer tillrättalagda och homogena situationen jag slussades in i för att tryggt kunna ta mig an mitt uppdrag i USA. Det gemensamma i MC-intresset lockar fram människor från alla möjliga vrår i samhället. Jag vill gå så långt och påstå att jag efter mina många långa dagar tillsammans med karaktärerna i USAs östkust-endurovärld fick en inblick i USAs vardag som många av de välordnade amerikaner jag jobbade med totalt saknade. Naturligtvis beundrade jag inte allt jag ställdes inför men förvärvade kunskap och fick respekt för det jag tidigare kände till mest på ytan eller inte alls.

Det var speciellt att åka ut på trail-riding med Jason. Han hade god kontakt med länsman i andra polisdistrikt och visste när och var det var lämpligt att besöka attraktiva off-road-utmaningar.

Vi var så på väg till södra New Jersey för att explorera ett nytt område. South Jersey bjuder på stora parkområden och glesbefolkade marker dit sugna från när och fjärran drog för att helt ohämmat braka åstad på sina reggade och oreggade hojar. Förresten reggad hoj, man lärde sig snart att park rangers inte hade direktkontakt med state police så registreringshandlingars och försäkringspappers äkthet kollades inte via radio. Nog om det – jag ville inte att mitt arbetstillstånd skulle förverkas så jag skötte mig, rätt bra.

Chuck var väl ungefär arton tror jag. Han hade tagit en tur genom rättsväsendets granskning, fått mat och husrum ordnat för ett tag, men ännu inte fått tillbaka sitt körkort. Jason hade tagit sig an Chuck för att ge honom en ny chans – han gjorde det både som polis och som den utsträckta hand Chuck behövde. Nu satt jag bakom ratten i Chucks truck – Jason bad mig köra för att vi alla skulle få med våra hojar – och tog följe med Jason. Vi hade drygt tre timmar framför oss och jag måste erkänna att jag var rätt osäker på hur vår samvaro skulle gestalta sig i kupén. Det blev en bra tur.

Chuck berättade om sitt stökiga liv och hur han mer eller mindre lyckat försökt navigera genom frestelser och olyckliga omständigheter. Det besynnerliga var att han dels gärna berättade om det och att han gjorde det med ett så positivt förhållningssätt. Jag kände inte riktigt igen sättet att säga: jag gjorde fel och jag får själv ta ansvar för det jag gjort. Jag försökte locka honom i den ena fällan efter den andra, men han lät sig inte luras att skylla på någon annan än sig själv. Det var aldrig omständigheternas fel att han hamnat i trubbel: – jag borde tänkt mig för. Aldrig att han skyllde på “samhället”: – det är mitt ansvar att ta ansvar för mina handlingar. Kompisarna ställdes inte ut: – jag valde själv mitt umgänge. Så fortgick konversationen. Nu blickade Chuck bara framåt och hans förhållningssätt till det som passerat bara och endast berodde på honom själv. På min fråga om relationen till Jason sa han: det är bra att ha en relation till en polis som delar mitt intresse, men det är bara jag som kan ändra på mig själv.

Undrar hur det gått för honom nu? Det var nyttigt att lära känna honom och inte minst, härligt att piska en yngling i fajterna i terrängen.

Vårda ögonblicket

I fredags kväll körde vi in i Göteborg och hamnade i en sorglig bilkö utanför Ullevi. I stunder som dessa blir jag ständigt påmind om det omänskliga i den ständiga tillväxten av tätorten – vi hade god tid på oss att reflektera över hur lång tid det är kvar innan det står helt stilla, i tillvaron. Nåväl, Idol laddar inför semifinalen och det kanske, sammantaget med vädret, förklarar kravlet i myrstacken.

Det tog sin tid men till slut landar vi hos Oskar och gör oss klara för att inta Draken och Trafikplats Glädjen. Alla gillar inte Jonas Gardell, kanske beror det på att man inte lyssnar på vad han säger utan stannar vid hans yttre och den läggning han har och ställer ut till allmänt beskådande. Hur det än är med det så gjorde han stort intryck, som vanligt. Från utstuderade skämt går resan vidare till alltmer allvar. Hans briljanta sätt att förmedla viktiga budskap lämnar ingen oberörd. Efter sittningen på Sjöbaren kom vi till slut återigen i ro.

Efter en snabb frukost och bärhjälp upp för alla trappor hägrade Lidköping. Eftermiddagen tillsammans med Ingegärd blev som alltid ett minnesvärt ögonblick. Drömmen om att bli lika vital i den åldern ger god energi.

Turandet på opålitliga vintervägar skapar behov. Dagens långrunda kändes därför extra berikande. Det är sent på eftermiddagen och det börjar skymma. Det har snöat en del under dagen och snölagret börjar bli riktigt aptitligt. Träningspasset kräver extra energi under pulsandet men på något märkligt sätt känns allt lätt. Det är otroligt vackert och jag möter inte en människa på hela turen. Antagligen är det så att omständigheterna och känslan av att vara pionjär när jag bara kan se mina egna spår är det som stimulerar och suddar ut all trötthet.

Trekant

Tromnæs alleeDet handlar alltså om triangelformade Falster. Ön har länge lockat och tillfället kom när det nu var min tur att arrangera Björnligans nästa vandring 4-5 september. Jag konsulterade min danske jobbarkompis Frans och fick många fina tips. Frans är förrutom god vetenskapare också fritidsbonde, och till det en bildad man med god kunskap om sitt land och känsla för naturvärden. Jag utgick från sex alternativ som alla kittlade – egentligen ganska onödigt eftersom jag hela tiden undermedvetet bearbetat östra delen av Falster. Frans och jag resonerade lite runt lokala detaljer och till slut spikade jag Korslitse som utgångspunkt för vandringen. Turen blev en syntes av mitt egocentriska behov av att äventyra och en anpassning till andras önskemål. Jag gjorde en eftergift, en Leffeanpassning, och satte Hesnæs som slutmål för dag 1.

Vädret är fantastisk. Det är synd att Bengt vek ner sig – i rättvisans namn ska sägas att han kom vinande på sin elcykel för att vinka av Björn och mig tidigt på Älvsborgsvägen. Vi parkerar vid muren och tar oss in i den lugna och vackra parken. Den så väl fungerande inbyggda endogena GPSen förlorar tydligen kontakten och i stället för att gena genom parken blir det en avslappnad rundvandring, något av en uppvärmning, som tar oss tillbaka till utgången för en nystart. Vi rundar fideikomissens huvudbyggnader och kommer in i den kilometerlånga spikraka Tromnæs Alleen som leder ner mot havet. Frans berättade att den danska nationalsången skrevs en gång just i den här allén. Nu är jag kanske inte så vådligt inspirerad av kungligheter och nationella uttryck utan tar det till mig mest som kuriosa – så lite raljerande om det kostade vi på oss som stämningsförhöjare. Vi vänder så norrut längs stranden och kan ta till oss en natur som Björn tycker sig känna igen i etapperna en gång längs Skånska östkusten. Kustlinjen i Korselitses skogsområde är fylld av mäktiga stoväxta bokar. Längre in i skogen ser det snårigare ut och kanske inte riktigt lika attraktivt. Nåväl, det är nog så att tidpunkten på året är väl vald. Jag kan tänka mig myllret av turister och kollogäster när det är högsäsong, men nu är det tyst och nästan en känsla av ensamhet i naturen.

Det myllrar inte av matställen längs vägen. Det är bra, den medhavda lunchen gör sig därför extra väl i den soliga strandgläntan. Det enda som egentligen bryter lugnet är två hästägare som leder ner sina två hästar till stranden för ett bad, antar jag.

Vi drar vidare. Björn hojtar inne i skogen. Han har spanat in trumpetsvamp. Vi kastar oss alla ner på marken för att skörda – det var länge sedan jag lämnade ett ställe med så mycket svart guld i väskan.

ElverkroenVäl i Hesnæs tar vi bilen till Stubbekøbing för att skriva in oss på Elverkroen. Byn är inte stor men mycket välkomnande. Vi väntar oss inte en uppsjö resturanter, men tar ändå en kvällsrunda för att ta in byn och försöka få en överblick över utbudet. Vi frågar och får ett väntat svar: Elverkroen är ett matställe, det andra är Seaside restaurant. Namnet antyder att det inte är så genuint danskt, dessbättre visar det sig vara reserverat för en privat fest. Vi tar oss tillbaka “hem” och beställer buffé. Inget fel på den, men den har mycket karraktär av traditionellt pensionatskäk. I matsalen pågår en fest, 50-årskalas visar det sig, för en dansk tågmästare som bor i Malmö och ordnar fest i byn för att det är betydligt billigare än Köpenhamn. Vi får reda på det efter att Björn klingat i glasen och begärt ordet. Björn ställer sig mäktig upp i matsalen och påkallar födelsedagsfirarnas uppmärksamhet. Han håller ett kort anförande till 50-åringens ära – vi känner alla stolthet över medvandrarens godhjärtade insats.

Som avrundning på en finfin dag och kväll blir det ett par öl på rummet och inte oväntat en animerad diskussion kring förnuft, kunskap, vetenskap, som vissa av oss håller högt.

Söndagen är helt fantastisk. Vi tar oss via Möens klint och får helgens mer utmanande träningspass 🙂 när vi tar oss ner och upp de +400 trappstegen till stranden. Kritklipporna är oemtståndliga i det direkt solljuset.

Men nu raskt hem till Olles födelsedagskalas – det vill jag för allt ister i Danmark inte missa.

Olle 5 år

Kina

Berit and Mikael spent a week in Beijing. We skipped the group tours and arranged it ourselves. The 10K walk on the Great Wall from Jin Shan Ling to Simatai was breath taking – made the whole trip.

Oskar vid grytorna

Helt plötsligt kändes det som på 80-talet. Oskar var helt suverän i skogen. Han plockade bär lika engagerat och frenetiskt som min far en gång gjorde, och som han i sin tur stimulerade mig till.

Ana och Oskar berikade vår helg. Jominsann, i flera bemärkelser. Vi fick äntligen ett par löppass Oskar i rabarberlandettillsammans. Efter snabb dusch hamnade vi i plommon-, äpple- och björnbärssnåren, och i Idas rabarberodling. Oskar visade sin produktivitet, och Anas förtjusning gick heller inte att ta miste på. Men de slutade inte där. Grytor i mångfald gick heta på spisen och sylt- och marmeladburkarna växte nästan okontrollerat till antal. Det var en härlig stämning som tog mig tillbaka i tiden och visade hur bra framtiden kan bli.

När PK och jag var i Kiev fick vi ett infall. Vi köpte en tredelad матрёшка. Tanken var att ge en del var till Oskar, Ida och Kajsa. Vad med det då? Jo, vår tanke är att det skulle funka som ett incitament att träffas. Dvs, se till att den tredelade dockan vid så många tillfällen som möjligt blir en helhet, på samma sätt som vi sett vår helhet fomas som en enastående familj.

Relationer: apropå livets mening

Sommaren, och semestern, som den gestaltar sig i år bjuder på kroppslig och själslig värme och tid för viktiga möten – en tillbakablick över några av alla minnesvärda ögonblick.

De är inte lätt att bygga nya relationer som tar sig in i djupet. Alltså vårdar vi den vänskap vi byggt upp med Eleonor och Anders, minst varje midsommar sedan många år tillbaka.

I tidernas begynnelse byggde Sverker och jag en livsvarig vänskap. Den började på våra trehjulingar i Södra skogen. 9 juli tittar Sverker och Karin förbi. Vi får ett par timmar tillsammans och tiden står stilla i några ögonblick.

Syster Ulla-Clara och Lars bestämmer sig för att semestra i Skåne och vi blir inte lottlösa. Vattenmelon passar utmärkt i värmen och ett glas rosévin bättrar på stunden. Vi träffas ungefär en gång om året och det känns angeläget att ta väl vara på tiden. Så, vi koncentrerar oss på att utbyta goda minnen kring händelser under året och bygger upp en verkligt god stämning inför dagens motionsrunda. Det känns behagligt att komma in i skuggan i vackra Fågelsångsdalen. Den goda atmosfären byggs ytterligare på, dagen blir minnesvärd och när de 11 juli efter söndagsfrukosten vänder hem till Karlsborg känns blodsbanden ännu starkare.

Under exil i Chesterbrook sökte vi som svenskar varandra för att ibland få prata svenska och kanske jämföra länder och kulturer. Det är i sådana stunder man knyter nya bekantskaper och finner vänskap med människor man annars aldrig skulle mött eller sökt sig till under andra omständigheter. Marianne och Kjell träffar vi lite nu och då sedan dess. Det har ofta blivit till Påsk i Skåne och under sommaren under ett besök på Raggarön. Nu är det 15 juli och Raggarön visar upp sin mest gästvänliga sida.

Jag minns att det brukar vara mer sjöfågel i viken. Nu är det mest dopping. Plötsligt flyger fiskgjusen in över viken och visar upp sig under en lång stund. Den gör ett antal snygga dyk efter föda, ett nedslag blir precis bredvid en dopping som går oskadd genom äventyret. Allt mynnar ut i en fantastisk upplevelse som bara den var värd hela resan, observerad genom min nya Kite Pallas 8×42.

Kapten Kjell tar oss sedan på en härlig båttur över fjärden till Grisslehamn där det myllrar av turister, vi hittar en skön oas och njuter av ett lysande lunchögonblick. Sedan bär det av hem till bad och en välgjord och minst sagt välsmakande potatis- och purjosoppa.

Oskar och Ana träffar vi tyvärr inte lika ofta som våra andra barn. Därför såg vi hela veckan fram mot att Oskar skulle komma hem från Las Vegas så vi kunde besöka dem i Göteborg under de sista skälvande dagarna av vår semester. Vi åkte från Raggarön via Stockholm så att PK kunde shoppa loss 🙂 och därför tog resan lite extra tid. Den svenska sommarkvällen är oslagbar, så även om vi kommer sent hinner vi i lugn och ro med Anas fantastiska paella som rundas av med en tur tvärs över gatan för en mingolfkamp som Oskar naturligtvis vann. Nåväl, det kan vi ta och sakta smälta under en lång skön kvällspromenad genom ett livfullt Göteborg som sedan avslutas med tröstande jordgubbar och glass.

På lördag morgon blir vi varligt väckta av Oskar som säger att frukosten är klar. I köket visar sig en frukost av sällan skådat slag – av allt att döma är Oskar och Ana minst lika glada över att se oss som vi att se dem. Det blir en lång skön frukost med utbyte av tankar och erfarenheter över alla gränser.

Sedan går vi på kryssning på stan. Det blir en och annan butik innan vi drar oss i riktning mot Slottsskogen – det sägs att det ska vara en loppis där. Vi glömmer loppisen när vi betraktar mingolfbanan vid Slottsskogskafét. Banan är riktigt kul och vi konstaterar att golf är ett rätt schyst sätt att socialisera på. Oskar vinner nu igen och det unnar vi honom mer än väl. Tiden går fort när man har roligt som det heter, och strax är det dags att dra hemåt Skåne för att komma så där lagom i ordning inför kommande arbetsmåndag.

Vombsjön runt

Olle sov som en sten i värmen – Lund, varmast i Sverige med sina 33 grader. Skuggan bakom pelletstanken hjälpte nog, en krävande dag visar upp sig. Han fick lugnt vakna upp efter middagsluren och efter en stunds inkörning bar det iväg. Cykleturen gick över Vombs vackra ängar. Fågeltornen fångade Olles intresse. Ängarna har förvisso inte helt tystnat, men idag är det sparsamt med iögonfallande intryck.

Vi funderade på att angöra badplatsen vid Häljasjön, men lockades inte tillräckligt. Vi slog några lovar längs sjön och fattade strax ett gemensamt beslut att dra in i tallskogen söder om Vombsjön.

Dags för mellis. Vi landade nere vid Vombsjöns strand och hade ett härligt utbyte i en, vad man skulle kunna kalla, jordnära konversation. Vi spanade efter sjöfågel och gick inte tomhänta vidare. Dopping tyckte Olle lät roligt och vi smakade på ordet i alla former allt medan vi observerade skäggdoppingens sökande efter föda.

Fast övertygade om att fullfölja planen gjorde vi vänstersvängen ut på asfalten. Dagen är betagande vacker och motvinden glöms lätt. Omgivningarna runt Övedskloster leder oss in i en diskussion om slott och herresäten. Strax lyssnar vi av fågelsången i 104:ans allé – den är mäktig minsann.

Vi svänger av på en grusväg för att söka lite skugga och för att vattna hela ekipaget. Vi går genom sommarblomstren, men flyttar strax fokus till hästbilen med släp som kommer och lastar av två, sen två till, hästar. Otroligt spännade.

Vi närmar oss Vomb, men gör först ett stopp vid fågeltornet. Vi ser i stort sett bara gäss, men berikar utbytet med lite uppsluppen fågeltornsdans under skratt och andra tosigheter. Vi får ett SMS som säger att middagen serveras på Siltorp vid pass aderton nollnoll, Kajsa fick till det. Olle ser fram mot att få se sin syster Freja och blir genast pigg.

Vi kommer i tid, men hamnar mitt i middagsmecket och gör en herdervärd insats som belönas rikligt ett par timmar senare.

Jag tar sedan min cykel genom skogen hem. Ännu en dag att leva vidare på.

Midsommar, tid för vänner men utan sås

Någon gång under studenttiden i Uppsala lärde vi känna Eleonor och Anders allt bättre. Från den tiden har vi varje år återsetts till midsommar – nu är vi väl inne på fyrtionde året typ liksom. Eleonor reflekterade, när vi nu sågs i Lövåsen, över att vi ids hålla ut och köra alla milen från Skåne till allra nordligaste Dalarna. Jaha. Och. Det är ingen uppoffring precis att återse vänner som djupt förankrat sig hjärtat och själen. Snarare är det väl så att det är en självklar del av livet att säkra fortlevnaden av en ovärderlig vänskap.

Midsommar förlöpte väl mest som man i allmänhet kan vänta sig. Sill och ett antal utsvävningar i minnenas och nutidens ordning – inte utan god grund finns det nu anledning att tro att Piratpartiet förvärvat visst stöd. Resulterar det i en värvad röst ska jag med stolthet ta på mig ansvaret för den politiska migrationen.

Anders blickar ut över SilverfalletMidsommardagen låg så för våra fötter. Vi betraktade med viss tveksamhet vädret men var helt förvissade om att fullfölja planen att ge oss ut på en tur. Vi kämpade i den hårda motvinden från Sjöstugan vid Grövelsjöns ände upp i riktning mot Salsfjellet. Molntäcket blåste hela tiden sönder och vi förskonades från regnet som hängde över oss som ett uppfordrande hot. Anders val av fikaställe vid foten av fjället blev som att äntra ett nytt tillstånd. Lä och plötslig sol. Vi försjönk sakta i ett saligt rus som ingen konstlad form av fest kan uppbringa. Vad gör man sedan för sina vänner om inte allt. Vi till och med kastade oss över den icke-vegetariska middagen – hungern efter dagens insats på fjället förenklade med all säkerhet det beslutet.

PK vid Stora Olån

När vi vaknade idag sken solen från en klarblå himmel och vi var rätt ivriga att få komma iväg till en av alla våra exklusiva nationalparker, den vid Fulufjället. Turen börjar bra. Vid tjärnen ser vi ett par grönbenor och vi berikas med att observera en unge tulta omkring på tjärnkanten. En bit längre upp på stigen mot Njupeskärsfallet träffar vi på ett par representanter för SOF som lånar oss tuben och ger oss en stark upplevelse av två jaktfalksungar i ett gammalt korpbo brevid fallet. Turen fortsätter uppåt i rätt stenig terräng – bättre träning för balans och reflexer i en mognande kropp får man leta efter, och själen får ett rejält lyft på köpet.

Men var tog middagssåsen vägen?

Livet bjuder på så mycket gott: oersättlig vänskap och natur och miljö som dessvärre inte alla har vett eller ens förmåga att förstå att bevara…

Olgas butik

Björnligan gör Själlands uddeSå var det dags för Björnligan att ta sig an ett stycke Danmark igen.

Tåg och buss till Sjællands Odde, nja, tror inte det. Skulle vi löst vår transport på det sättet hade det inte blivit mycket tid kvar av helgen till vandring, krobesök och umgänge. Vi tog alltså bilen till målet som lämpligt nog låg precis på gränsen mellan Nykøbing Sjælland och Rørvig. Faktum är att Lyngkroen, enligt krostyret, serverade vår middag i Rørvig och frukosten morgonen därefter i Nykøbing. Det fick reda på vid middagen efter dagsvandringen så validiteten i den exotiska informationen får stå under bevakning.

12 juni – 17 km

Lördagsplanen fick en genomlysning vid köksbordet i den mycket trevliga stugan – välplanerat Carl-Axel. Efter ett par öl kom vi fram till det lämpliga i att undvika bilkörning idag och beslutade oss sålunda för att justera planen. Vi knallade genom Rørvig Sandflugtplantage mot Rørvigs hamn och hamnade på Lodsoldermandsgaarden Hotel & Restaurant för lunch. Skön atmosfär och rikt buffébord till rimligt pris, 98 DKK – det priset går alltid att justera med ett par snapsar på notan. Hur som helst, stället kan rekommenderas.

Efter lunchen tog vi oss i runt udden mot motvinden där vädret från väster vätte vandrarnas västar vämjeligt våta och splittrade sprattlande surgjorda skyddssökande serviler. Regnet lättade och vi kom senare än beräknat tillbaka till återsamlingen i det gemensamma boendet. Björn satte lämpligt nog på bastun innan vi avtågade vid lunchtid så vi hann med en varm bastu i kombination med en ljummen öl innan middagen på Lyngkroen.

Vissa av oss, inte jag, har drabbats av VM-fotbollens svåra smitta. Detta fick återverkningar på hur kvällen sedan förflöt. Det blev inte alls samma stridslystenhet som brukligt i diskussionen utan snarare en avslagen interaktion med TVn.

Vi kom tidigt i säng i gott skick och väl rustade för nästa dag.

13 juni – 8 km

Det egentliga målet med denna Danmarkstur var Gniben. Carl-Axels mor, Sally Bauer, var en heroisk simmerska som skapat bestående avtryck till eftervärlden. Hon startade från Gniben och simmande till Jylland i höjd med Grenå. Riiispeckt!

Vi gjorde en kortare tur än ursprungligen tänkt. Vi parkerade och startade dagens vandring vid Olgas butik – egentligen parkerade vi bara där. Jag tog en sväng inom den oansenliga butiken för att köpa en kopp kaffe. Han hällde upp en stor mugg och när jag drog upp börsen sa han: -det kostar inget, kaffet är gratis. Det var så överraskande så att jag nästan blev generad och blev helt enkelt tvungen att köpa ett wienerbröd för att göra rätt för mig. Det här positiva ögonblicket hårdkodades in och skapade viss upprymdhet resten av turen.

Så kom vi då längs stranden till Gnibens entré. Området är militärt men öppet för turister och som sig bör ska man förstå att bete sig. Vaktkuren talar om att nu är du under bevakning, och självklart videobevakad. Men ännu tycks inte Blackwell Briggs ha tagit kontroll över ditt privatliv på Giben.

Vi rundade radarstationen och gick vidare ned längs syd-västra stranden. Efter lite letande fann vi först en sten, sedan två till, med inhuggen text som beskrev de historiska simögonblicken för mer än 70 år sedan.

I en eftertänksam stund vid Sallys bäst bevarade sten deklamerade Björn en komposition från skaldekammaren i Genarp, ett ode till Sallys och Carl-Axels ära:


Udda Ode på Odden

Minnesstenen tillägnad långdistanssimmaren Sally,
Sonen förde oss hit på ett vindpinat promenadsstråks rally
Och om du i din himmel hör oss, Sally
Så är sonen nu rätt – mally.

/bb/Gniben den 13 juni 2010


Vi irrade oss sedan längs södra stranden tillbaka mot Odden Havn i ett tilltagande solsken. Härligt, det var minsann inte en minut för tidigt, med sol alltså. Man skulle kunna uttrycka det så här: vi sökte av en bred sträcka på vägen tillbaka, eller alternativt att vi ännu en gång splittrades pga olika vägval.

Till slut var vi återförenade för lunch innan hemfärd. Alla var sugna på att göra det enkelt för oss och inte håsa upp lunchen – vi hade nämligen för avsikt att åka tillbaka till Havnebyen för en lite lyxigare lunch. Vi stannade alltså helt sonika för att ta något enkelt på “gatuköket”. Nu visade sig att Olgas butik inte alls var en simpel korvmoj. Maten hade förvisso gatukökskaraktär, men var mycket vällagad och portionerna var väl tilltagna. Det var både aptitligt och njutbart på utserveringen i badande sol. Inte nog med det: intresset för sina gäster som grabben som rattade det hela visade skulle kunna funka som instruktion för både sopiga och finare krögare. Helhetsintrycket blev bara så bra det kan bli och ska du tillåta dig att bli överraskad, dra ned på förväntningarna och hoppas på att du hamnar i korsningen Gnibenvej-Oddenvej.

Det är ett kul gäng att vara ute på vift med – nu återstår att se vad det blir härnäst. Uppdraget är mitt.


Nokia 5800 XpressMusic som lockbete

För ett antal år sedan besökte Leffe och jag norra delen av Vombs ängar för att lokalisera en raritet. Vi lyckades med Leffes skarpa blick och han pekade ut fyndet för inte mindre än Magnus Ullman som gick nära nog lottlös ur sitt eget sökande.

Idag är området restaurerat och har en helt annan dragningskraft och karraktär. Olle och jag påbörjade vår heldagsutflykt längs Kävlingeån mot våtmarksområdet som skapats av Klingavälsåns nya fåra.

När vi lunchade vid en rätt mäktig pil gjorde en näktergal oss sällskap. Den satt i buskaget bredvid och dominerade totalt över både vindens, regnets och alla andra fåglars läten. Olle började bli rätt bra på att både säga näktergal och att koncentrerat absorbera in fågelsången – detta glömmer vare sig han eller jag aldrig. Jag plockade fram min Nokia 5800 XpressMusic (alltså ingen iPhone!) och bläddrade fram näktergalen. När jag spelade upp fågelsången tystnade näktergalen i buskaget och sekunderna senare började den sin identifiering av konkurrenten. Efter ett par turer satte den sig bara ett par meter från oss och vi fick observera fågeln i detalj under en lång stund.

Det kan man kalla en rik lunch och ett välgrundat X.

Nokia 5800 XpressMusic