Vem ska man tillbe?

I början på sjuttiotalet fanns många förebilder som fortfarande formade mitt liv. PKs och mitt liv fick en fastare grund, min vetenskapliga orientering sökte sig tydligare in i medicinen och fysiologin, den politiska hemvisten var en bit ut på vänsterkanten, och ännu så mycket mer hände under denna tid då tiden och energin inte hade någon bortre gräns. Detta var också under en otäck tid i Etiopiens historia, som delvis lever kvar ännu idag i sitt diktatoriska vanvett.

Maaza Mengiste började sitt liv i Etiopien i samma tid. Jag har precis avslutat hennes bildningsroman Beneath the Lion’s Gaze. Detta är för övrigt den första bok jag i sin helhet läst på min Nexus S, överraskande smidigt och funktionellt, läsplatta (Kindle och iPad1) ter sig nu nästan klumpigt.

Den kommunistiska diktatoriska militären sliter människor i stycken och slänger ut dem på gatan för att statuera exempel och skrämma till underkastelse. Dawit står på humanismens sida och arbetar med stort mod för att ge dessa människor en viss värdighet tillbaka. I ett av dessa ögonblick står han över en till döds torterad ung pojke och konstaterar:

He forced himself to keep his gaze away from the body, away from more tangible evidence that there was no God, that all his life he and this boy had prayed to nothing.

I kampen mot Derg tar han förvisso till vapen men med det förtryck och obegripliga utrensingsvåld som råder betraktar jag det trots allt som en förlåtlig mänsklig reaktion. Han är en del av en treenighet som med vapen i hand kämpar för mänskligt grundläggande värde. I ett ögonblick på flykt undan den brutalt jagande militära makten bestående mest av alltför unga soldater är de i det närmaste övergivna:

The Holy Trinity, some dared to say, unafraid to blaspheme a deity who had long abandoned them.

I den krassa verkligheten tycks bönen inte materialiseras i begränsande av vanvett. Inte heller verkar det vara så att den gode Guden stiger fram och ger de vilsna vägledning. Så varför? Kanske bättre att gå ut på gatan istället för att vända sig inåt i bönekammaren.

198 mot 88 knappast en seger

KD bildades för att förhindra avkristningen i landet. De har försökt bli lite mer politiskt rumsrena med åren men att den fundamentalistiska konservatismen finns kvar råder det ingen som helst tvekan om. Livets ords övertagande av KD-makten i Uppsala och Ardavans hetska utrop i Malmö räcker mer än väl som exempel, för mig. Att moralens och etikens självutnämnda väktare strider i kamp om att få leda är i grunden bra men på vilket sätt? Allt vittnar om makt för ifrågasatt ideologi snarare än gemensam kamp för demokrati.

Så vad händer nu efter splittringen i partiet? Förhoppningsvis leder det till att KD försvinner ur det politiska riksspelet. I bästa fall drar merparten av de tänkande inom partiet som förankrar sin etik och moral i religiösa villfarelser vidare och in i mer liberal riktning. Var tar ska de högervridna stollarna så ta vägen? Om SD stärks av att demokratifientlighetens smittbärare flyr in i SDs osmakliga ytterlighet är inte mycket vunnet i bakvattnet av KDs problem.

Betyder det då att KD har betydelse och att deras plats i politiken har betydelse? Ja kanske. Om det innebär att partiet fungerar som container för att där ”kontrollera” stolligheter är jag helt med, då funkar demokratin som ger alla en plats och en möjlighet. Men därifrån till att med sin under-4%-makt få så stort inflytande i rikspolitiken som de har är det långt.

Det är hur du når dina mål som räknas

Efter en medelstor insats i ett arbete som berör medicinsk informationshantering kunde jag inte hålla mig längre. Jag slog igen locket, tog 8000+ och lade mig på mitt uppvärmda köksgolv och följde så Görans sista ansträngningar mot världens högsta topp.

http://blogs.sweden.se/sustainability/tag/goran-kropp/Det som nog fascinerar mig mest är det hårda arbetet som krävs för att förbereda sig att ta steget in i ett tillstånd där människan egentligen inte kan existera för att sedan återvända till ett nytt, kanske rikare liv. Göran låter oss möta flera som med sitt överflöd av pengar köper sig upp på toppen med alla tänkbara hjälpmedel. Visst, att bara kryssa är väl ändå ett sätt att samla upplevelser på. Men vad tusan, det är väl knappast mer än ett skrap på ytan av den exsistensiella dimensionen av varför vi är här. Hur det än är med det känner jag ingen respekt för en prestation som enbart kräver andras insatser för att du ska lyckas. Den känslan vill jag likna vid det obegripliga i att föda upp storvilt som du köper rätten till att döda, mörda passar bättre.

Däremot känner jag en vördnadsfull beundran för de starka och dominerande inre drivkrafter som låter dig metodiskt förbereda dig för att söka gränser och pröva din egen yttersta förmåga.

En kamera löser inte samhällets ofullkomligheter

Det krävs en djuplodande analys för att beskriva och förklara de samhällsförändringar som leder till behov av ökad kontroll. Jag lämnar den analysen hädan för ögonblicket och tillåter mig att helt enkelt summera en dimension av slutsatsen.

Behandling av enbart symtom leder högst sällan till bot.

Samhället förändras i hög takt. Jag tycker nästan allt är spännande och till det bättre. Den tekniska utvecklingen, bara den, gör att det är lätt att kontinuerligt leva i ett ständigt rus likt det som präglade mycket av den fostrande barndomen som nu ligger ett bra stycke bakom. På avigsidan syns en växande segregering som sorterar oss i de som hänsynslöst accepterar snabba finansiella klipp som enda morot och andra som inte hittar rätt i kampen om det starka egot. Skolans och äldrevårdens underfinansiering, som exempel, skapar på så sätt brister som lockar fram märkliga beslut och hotfulla beteenden.

Ett sådant farligt steg i fel riktning är ropet på kameror som ska kontrollera och strama upp ”missfostren” som inte behagar att följsamt ledas av regler som de knappt känner till i avsaknad av tillräcklig vuxenkontakt. Ett annat är den till synes vällovliga tanken att kameraövervaka äldre i sina ensliga boenden.

Ett alternativ skulle kunna vara att kanske fundera på om inte resultatet är det som räknas och inte bara vad i h…e det kostar. Dvs, ge föräldrar tid, stöd och förutsättningar, ge skolan personal och med rimliga löner, ge äldrevården de resurser som krävs för att upprätthålla den medicinska kompetensen och varför inte betala lön och inte bara ge bidrag.

En kamera kan aldrig ersätta en människa. Det är nog snarare så att den naiva okunskap som vissa politiker och tjänstemän besitter skapar en chimär där kameran enbart lindrar symtom högst tillfälligt. Men de tror nog att de är fiffiga till tusen eftersom de just i ögonblicket, men just bara i det ögonblicket, sparar en ynka skattekrona.

Man ska inte hålla på med patent

Jag delar inte ofta Alf Svenssons uppfattningar och åsikter, saken är nog snarast den att jag oftast bekämpar det han står för. Men i ett avseende ekar jag gärna det han säger:

– Man ska inte hålla på med patent runt livet. Det kan gälla både växter och djur och i det här fallet människor. …

Faktum, för mig, är att man ska inte hålla på med patent över huvudtaget, dvs i de allra flesta fall är de enbart ett hinder för sund forskning och sund utveckling av både produkt och affär.

EU-domstolen slår fast att vetenskaplig forskning som förutsätter användningen av mänskliga embryon inte kan skyddas genom patent. Jag står inte bakom alla deras argument men i grunden är det ett bra beslut som mer har ett principiellt stort värde. Öppen samverkan och öppet delande av forskningens framsteg är viktiga medel för att kunna göra de forskningsmässigt stora erövringarna. Att det sedan medför en stor utmaning för hur belöningsmodellerna ska se är inte bara av ondo.

Rötter

Klockan 12 igår blev ett extra starkt ögonblick. En tyst minut. Nu är det dags för en högljudd minut, i det öppna.

Om man följer stammen till de till synes rumsrena företeelserna Fremskrittspartiet, Sverigedemokraterna och Dansk Folkeparti nedåt och ut i rotsystemet grenar de ut sig i obeskrivlig olust. Ur jorden tycks de inte ha förmågan att laka fram näring för medmänsklig och evolutionär utveckling. I stället snör sig rottrådarna runt de näringsfattiga och rädda. Det går inte att bortse från att det gynnsamma klimatet i de mörka djupen kan skapa grogrund för det mest obegripliga och okontrollerade.

Nu sätts vi på prov. Fruktan ropar på kontroll och bestraffning då det är kamp för att bevara och öka öppenheten i samhället är det vi behöver. Inte kontroll, inskränkningar och integritetskränkande åtgärder i bakvattnet av rädsla och hämndbegär. Inga stängda dörrar, inget uteslutande, inget hämndlystet bekämpande. Utan samtal, diskussion, diskurs och ren strid. Så odlas demokratin genom insikter, ökad förståelse och delaktighet: ett förebyggande arbete.

Fri i tanken?

På ett staff meeting hörde jag ikväll en CEO säga: we gonna deliver, and have fun while we do it.

Michelangelo di Lodovico Buonarroti SimoniVarför ska självklarheter behöva sägas? Det är väl så att han som prydlig amerikansk vd är stukad av managementkonsulter för att få alla de rätta attributen och bullshitorden på plats. Tänka själv och ge uttryck för personlighet och personligt engagemang räcker förstås inte i den konformistiska lättsamhetens snabba tid. Sen hör jag hans fru säga: God always comes first… Hur i herrans namn (lämpligt eller hur?) tänker de? En vältränad vd brukar ju också alltid säga: personalen är det viktigaste vi har (och kommer därmed först, eller om det är den alltid lika diffusa kunden). Jag ska inte trassla in mig mer än så, men driver man ett flygbolag med gud som viktigaste ledstjärna stundar en osäker landning.

1+1>2

Halwest Mohammad, Ali Imad Raad och Lars Åström från Malmö ger oss en fingervisnng om betydelsfulla värden genom sin tredjeplats i Purple Comet! Math Meet.

Matte – Matematik har jag alltid fascinerats av. Det är inte precis mitt starkaste kompetensområde men en sagolikt spännande värld när man väl tar steget utanför procenträkning. Det som framstår som mest avgörande är ändå den betydelse som matematiken har för vår utveckling. Med den tekniska utveckling som enligt min mening helt vuxit ur matematiken med hjälp av nördars egensinninga drivkrafter börjar vi se hur nya demokratiska värden ges möjlighet.

Samarbete över gränser – Demokratisk utveckling följer i spåren av att vi söker och skapar samverkan över nationella och kulturella gränser. Det finns inget utrymme eller ens tid att slåss om vi tillsammans angriper utmaningar och problem.

Ursprung – Nu heter inte tredjepristagarna Jimmie Å, Björns S utan Halwest och Ali som dessutom når sina resultat i samverkan med kompisar från Stanford. Nej, av med folkdräkten Jimmie och öppna dina gränser. De nationalistiska strömningar som tar sig extremt otäcka uttryck som Jobbik eller som i vår närhet drivs och smörjs av SD förflyttar oss inte bara bakåt i tiden utan också till en obegripligt primitiv nivå.

Malmö Borgarskola tränar visst särskrivning också, inte lika imponerande från en skolhemsida.

Landet jag beundrar och blir rädd för

Jag och min familj bodde, arbetade och forskade i USA på 80-talet. Vilket fantastiskt land. Tänk så välkomnande och så många möjligheter. Vi kom tillbaka ännu en gång för att arbeta och utbilda oss i slutet på 90-talet till samma stimulerande utvecklingsklimat. Vi har också lärt oss se den dubbla natur denna farliga nation besitter. Märkliga drivkrafter ur det mörka tycks i sitt oförstånd vilja montera ned samförstånd till förmån för destruktivt våld och accepterat dödande.

Per T Ohlsson ger oss insikt:

… Men alla som beundrar USA:s goda sidor och som med någorlunda öppet sinne följer utvecklingen kan bara känna sorg över de sjuka stämningarna, skapade av krafter som verkligen kan kallas hatets och illviljans kolportörer.

Det egna ansvaret

Jag blev rätt god vän med Jason under min och familjens tid i Pennsylvania. Jason och jag delade behovet av att på tid få trassla oss genom skogen på endurohoj. I det avseendet var jag en rätt udda figur på det välordnade jobbet, men blev ofta ombedd att berätta om hur det är att besöka alla otillgängliga platser runt östkusten. Jason var då polis i West Goshens distrikt. Han körde en 125:a och envisades med att tanka race fuel trots att den kostade fyra gånger mer än vanlig soppa på Sunoco. Jag hade nog inte reflekterat över det om det inte var för att han var en C-rider, klassen där tekniken kanske inte spelade den avgörande rollen för vad som presterades i endurospåret.

Jag fick många ovärderliga kontakter genom BER. Där växte successivt fram en helt annan bild av USA i gemenskapen med okomplicerade och komplicerade människor från mest vanliga kneg, än ur den mer tillrättalagda och homogena situationen jag slussades in i för att tryggt kunna ta mig an mitt uppdrag i USA. Det gemensamma i MC-intresset lockar fram människor från alla möjliga vrår i samhället. Jag vill gå så långt och påstå att jag efter mina många långa dagar tillsammans med karaktärerna i USAs östkust-endurovärld fick en inblick i USAs vardag som många av de välordnade amerikaner jag jobbade med totalt saknade. Naturligtvis beundrade jag inte allt jag ställdes inför men förvärvade kunskap och fick respekt för det jag tidigare kände till mest på ytan eller inte alls.

Det var speciellt att åka ut på trail-riding med Jason. Han hade god kontakt med länsman i andra polisdistrikt och visste när och var det var lämpligt att besöka attraktiva off-road-utmaningar.

Vi var så på väg till södra New Jersey för att explorera ett nytt område. South Jersey bjuder på stora parkområden och glesbefolkade marker dit sugna från när och fjärran drog för att helt ohämmat braka åstad på sina reggade och oreggade hojar. Förresten reggad hoj, man lärde sig snart att park rangers inte hade direktkontakt med state police så registreringshandlingars och försäkringspappers äkthet kollades inte via radio. Nog om det – jag ville inte att mitt arbetstillstånd skulle förverkas så jag skötte mig, rätt bra.

Chuck var väl ungefär arton tror jag. Han hade tagit en tur genom rättsväsendets granskning, fått mat och husrum ordnat för ett tag, men ännu inte fått tillbaka sitt körkort. Jason hade tagit sig an Chuck för att ge honom en ny chans – han gjorde det både som polis och som den utsträckta hand Chuck behövde. Nu satt jag bakom ratten i Chucks truck – Jason bad mig köra för att vi alla skulle få med våra hojar – och tog följe med Jason. Vi hade drygt tre timmar framför oss och jag måste erkänna att jag var rätt osäker på hur vår samvaro skulle gestalta sig i kupén. Det blev en bra tur.

Chuck berättade om sitt stökiga liv och hur han mer eller mindre lyckat försökt navigera genom frestelser och olyckliga omständigheter. Det besynnerliga var att han dels gärna berättade om det och att han gjorde det med ett så positivt förhållningssätt. Jag kände inte riktigt igen sättet att säga: jag gjorde fel och jag får själv ta ansvar för det jag gjort. Jag försökte locka honom i den ena fällan efter den andra, men han lät sig inte luras att skylla på någon annan än sig själv. Det var aldrig omständigheternas fel att han hamnat i trubbel: – jag borde tänkt mig för. Aldrig att han skyllde på ”samhället”: – det är mitt ansvar att ta ansvar för mina handlingar. Kompisarna ställdes inte ut: – jag valde själv mitt umgänge. Så fortgick konversationen. Nu blickade Chuck bara framåt och hans förhållningssätt till det som passerat bara och endast berodde på honom själv. På min fråga om relationen till Jason sa han: det är bra att ha en relation till en polis som delar mitt intresse, men det är bara jag som kan ändra på mig själv.

Undrar hur det gått för honom nu? Det var nyttigt att lära känna honom och inte minst, härligt att piska en yngling i fajterna i terrängen.