Läkemedelspatent

Jag ska inte utveckla för mycket av mina egna tankar utan helt enkelt hänvisa till den gode Christians analys och någorlunda väl underbyggda matematiska beskrivning av det ogörliga i att stänga in forskning för det som hjälper individen till ett bättre liv i styggelsen patent. Läs! så kanske du också hittar stöd för att rädda ytterligare en person i ”tredje världen”.

Den goda blandningen

Jag har precis läst artikeln om Saeid i senast numret av Naturvetare och tycker att det skulle vara nyttigt för mina ovänner Sverigdemokraterna att läsa artikeln och därmed bilda sig litta.

Saeid Esmalizadeh är invandrad iranier och är som så många andra från Iran en begåvad rackare. Han inte bara höjer Sveriges begåvningsgrad, han skapar både god vetenskap, flera företag och med det arbete till flera. Det du Jimmie.

Nåväl, nog om det och till forskningspolitiken och tankar kring starta-eget och kommersiell framgång. Saeid talar om betydelsen av laget och det väsentliga i att forskare och entreprenörer samverkar för att förverkliga en idé. Han säger: -den kulturkrocken ska man vara medveten om och jobba för att överbrygga.  Så är det, kulturkrockar är av godo.  Saeid säger en sak till som på något sätt tycks självklar: -Jag förstår båda kulturerna… Han talar om sitt iranska ursprung och sin uppväxt i Sverige och hur det vidgat hans perspektiv och skapat möjligheter.

Min slutsats och stöd för min egen syn är: att satsa på en egen idé är givet bra. För att nå framgång ska den prövas i god diskursanda, dvs i öppen samverkan med bråkstakar och oliktänkande. Så arbetar jag med mina egna idéer, dvs driver dem i öppen samverkan, utanför patentgömslet.

Frälsningens dilemma

Jag gick igång på Rasmus Fleischers debattinlägg i SvD och hamnade i ett meningsutbyte på Facebook  med en av mina goda vänner. För det första delar jag helt Rasmus syn på hur mäktiga intressenter tenderar att vilja kontrollera fritt utbyte av information och idéer – mångfald och självreglering ger gott välbefinnande, och är demokratiska axiom. Det finns mycket gott att säga om Apple, men det finns också anledning att reagera och agera.

Öppenhet och nyanserat analytiskt beteende skapar en bra grogrund för en betraktelse av tingens ordning i god diskursanda. Måhända att jag inte har Apples kontrakt med nyttjare av Appleresurser på mina fem, men jag följer intensivt ett antal neutrala källor och i övrigt flera engagerade nätaktivister som betraktar och analyserar vad som de facto händer. Jag litar mer på dem och realtid än monopolets skrivna koder. Resultat är, som tyvärr inte alla vet, det som räknas. Reaktionerna från Applefrälsta på kritiken mot Apples centraliserade monopol och censurbeteende ger mig känslan av att man oftast onyanserat går till deras försvar. Man kan inte enkelt avfärda köpslåendet kring tex appar med att det är sellers market. Igen, centraliserad kontroll à la Apple stämmer inte överens med nätets öppenhet och självcensur. En del skrämskott ljuder: Berlusconi förvrider en majoritet av italienarnas hjärnor genom att styra in dem i hans mediafördumningsträsk, och Murdoch och hans Fox News kontrollerar fritt flöde och ger amerikanerna en skev världsbild. Nej, dags att öppna sinnet och inte låta Apple vare sig centralstyra eller censurera.

För övrigt, hemma har vi MacBook Pro och iPad, men våra huvuden är inte ersatta med äpplen.

Surt bett i äpplet

Det var inte så länge sedan jag kompletterade min maskinpark med en Macbook. Som jag skrivit tidigare var jag en aning kluven till att ta det steget. Det finns flera skäl, Peter Sunde ger ett perspektiv på Apple som försöker ta kontrollen över ditt liv:

“Piracy is not a threat, it’s a need,” he adds. The guys from Hackulous, for instance, a group who is preparing to release a program called Kickback that will break copy protection in the Mac App store, are actually fixing a problem. “The ‘bad pirates’ are Apple, taking over the control of our everyday [computer usage].”

Och visst känns det så med alla bra lösningar de snärjer oss med. Men som sagt, det finns anledning att medvetet och eftertänksamt låta sig ledas och inte bara gapa och svälja.

Fall för frestelser

Reflektioner

9 maj 2006

På banan igen

Plötsligt, det verkade åtminstone så, började datorn bli seg och opålitlig. Allt tog en sån förskräcklig tid att det blev olidligt och inte riktigt kul längre att vare sig kolla email eller att sniffa in det senaste på de gamla vanliga websidorna. Det ena rens-och-städningsprogrammet efter det andra snokades fram och fick visa vad det gick för. Lite bättre? Ja kanske, men vem tusan vågar pusta ut när Windows har kopplat ett järngrepp om livet.

Så kom dagen då blåskärm blev det enda som lyste. Som tur var hade Tobbe sin vanliga beredskap och fick skiten att snurra hjälpligt. Efter några tappra dagar och några naglar kortare la jag en beställning på en ny Seagate hos Dustin. Maskinen dundrar nu snabbt fram på kommando och lugnet börjar sakta lägga sig.

Spencer lockade mig till en partionering som känns änna som ett nytt äventyr. Nu växlar jag glatt mellan XP och Linux och måste säga att det som är helt gratis inte bara känns bäst rent ekonomiskt. Kreativitet och idealitet är det som förändrar och förädlar världen, inte kommersialiserad proprietär storbolagsimperialism.

Steget till Linux

Börjar januari 2007

Så blev jag en av dem som såg möjligheter bortom Windows.

Några tidigare experiment med Open Office gav lite smak för vad Open Source egentligen står för. Efter ett antal ominstallationer av Millenium, XP och Vista ledde dual-boot-testen ett nytt vägval. Jag har hittills prövat och låtit mig uppslukas av fyra olika Linux-distros – helt plötsligt fungerar allt och det mesta blir så enkelt.

En ny värld öppnar sig, en öppen värld. Utvecklingen sker av entusiaster som är intresserade av att dela med sig till andra, och alltid vara till hands för alla som stöter på problem eller som vill testa en idé.

Till en början resonerade jag genom den nya världen och alternativ med min mycket gode vän och arbetskamrat Spencer som jag beundrar och högaktar för sitt breda och djupa kunnande som computer scientist. Ett par testomgångar med OpenSuse ovanpå XP blev en ofrånkomlig ny resa.

Det började faktiskt på allvar med att min gamla Dell Inspiron 510m blev ett alltmer olidligt redskap när Win XP successivt segades ned för att till slut resultera i hårddiskkrasch. Ny disk och installation av XP igen. Nya problem med ett risigt fungerande XP med ytterligare ominstallation. Sedan fortsätter bara eländet och en andra hårddisk kraschar. Ska kanske inte skylla Windows för allt, men inte blev det bättre.

Nu står jag inför ett nytt beslut. Att jag ska byta dator är självklart. Jag funderar på Mac men drar mig lite för att jag känner att jag betalar mer för design och utseende än för funktion. Då börjar resan mot paradiset. Jag chansar och köper istället en ny disk till min Dell och installerar Xandros. Enkel och komplett lösning. Linux rullar igång för att aldrig sluta fungera eller tappa prestanda. Min gamla Dell får ett nytt liv som är avsevärt bättre än någonsin tidigare. Jag blir för första gången riktigt nöjd med den gamla tröskan och ser ingen som helst anledning att köpa en ny ”centraldator” i hemmet. Dessutom finns alltid hjälpen eller lösningen nära i någon av de många nätverk som strävar efter att skapa, utveckla, dela och hjälpa.

Jag har låtit mig utvecklas genom dessa distros: OpenSuse, Xandros, Ubuntu, och Linpus. Och så Incognito förstås – det är flera stunder då jag helt enkelt måste vara anonym på nätet, eller agerar på datorer där jag inte vill lämna några som helst spår efter mig. Projektet har tagit nya vändningar och nu är det det betydligt enklare Tor som gäller.

Det är ett helt nytt tillstånd jag inte känner igen från slagsmålen med Windows i alla skepnader. De grafiska gränssnitten tillåter enkel administration och prospekterande av konsollen ter sig inte alls omöjligt – här kan man ju anpassa och installera, allt, på ett helt personligt sätt.

Ajö Windows, eller.

På en annan PC testar jag Ubuntu och känner återigen en stark upphetsning.

När jag så bestämmer mig för att bli en av de första i Sverige som lägger vantarna på en Acer Aspire One blir det självklart med varianten med Linux, dvs Linpus linux. Snacka om att funka snabbt och smidigt. Så tröttnar Dell-en efter två och ett halvt års högaktivt heltidsarbete. Moderkortet pajar, tyvärr. Nu måste jag köpa en ny maskin, laga ter sig inte lönt. Snabbt och elegant kommer HP-n med Vista från Dustin, där jag köper nästan all elektronik, och jag sitter beredd med Ubuntu 8.10. Nu visar det sig att det inte var så enkelt, för mig, att fixa dual-boot på HPn. Valet blir att behålla Vista eller att formatera om disken helt. Tyvärr måste jag ha ett Windows-operativ för vissa saker, som sagt tyvärr.

Det blir förstås en olidlig samvaro med Vista så befrielsens ögonblick infinner sig när jag blåser HPn ren och fyller endast en bråkdel av disken med 64-bitars Windows 7 Ultimate. Det måste jag säga, mitt förtroende för vad MS kan åstadkomma blev nästan återskapat. Nog om det.

Jag har haft en skön resa med min AAO och när Ubuntu Netbook Remix släptes tar den vägen rätt in 9-tummaren. Allt går inte på räls men snart snurrar den så till den grad att den blir den maskin jag använder till nästan allt. Visst är den liten men ack så användbar. Så när den strular i augusti 2010 går jag direkt in till Ingegärds dator och beställer en ny netbook.

Det blir förvisso en Asus EEE PC 1018p med aluminiumskal och USB 3.0 mm. En helt ny version från Asus som visar sig vara en pärla. Nu fanns inget val. Den kommer med Windows starter och efter ett antal funderingar gjorde jag slag i saken och gjorde om den till en Linux-maskin. Ubuntu kommer inte helt färdigpackad för att hantera all hårdvara i maskinen. Alltså, bara att kavla upp ärmarna och besöka lämpliga forum för att få tips och hjälp som redan är uppe, åsså blir det ordning på ljud, tangenter och lite annat. Nu blir allt vassare för varje uppdatering som kommer från Canonical.

Hur är det nu med Mac?

Jag måste erkänna, alla mina principer till trots, att jag uppskattar Apples datorlösningar. Dessutom känns det inte komplett i parken förrän jag fått utvärdera MacBook i min miljö med Win7 och ett par varianter av Ubuntu. Nu, efter ett par månader sitter jag så med min Mac i knät mest hela tiden. Det visar sig att det mesta som jag behöver och som är specifikt packat för Linux är tillgängligt också för Mac. Någonstans känner jag mig ändå mer tillfreds med mina linuxlösningar, men Macen har tagit mig ett steg vidare. Den är enkel att använda och att administrera. Bara att lyfta på locket så är allt igång på ett par sekunder.

Det är inte lätt att erkänna, men Macen fyller Windoswskravbilden och dynamiken och valfriheten i Linux – för vardagligt bruk ska nog tilläggas.

I väntan på nästa släpp

Man kan hävda att journalistiken är där för att granska makten. Så är det nog och ofta görs arbetet tillfredsställande, tror jag åtminstone, men börjar tvivla. I WikiLeaks spår växer frågan fram om det sker så som vi tror och önskar oss. Uppenbarligen finns ett stort intresse hos flera stora medier att analysera och sprida den information som WikiLeaks släpper efter ett visst mått av validering och filtrering (?). Därför får man anta att media trots allt tycker att det som WikiLeaks gör tillgängligt är viktigt och värt att att sprida vidare och mer eller mindre diskutera sönder och samman. Nu verkar det som om principen att ”har du inget att dölja har du heller inget att frukta” inte ska gälla längre.

Det språk, den attityd och inte minst det innehåll som vi får ta del av visar att media borde gjort och göra ett betydligt bättre jobb i sin maktgranskning. Det förefaller som flera tidningar i första hand tillämpar principen att ”vissa saker måste förbli hemliga”. Så är det säkert men definitivt inte i den utsträckning att vi undanhålls mycket av det som nu tycks explodera i alla media.

Nu råder ett krig. I god ordning kan istället media och ännu fler välorganiserade läckor göra ännu mer gemensam sak för att ge oss insyn. Kunskap och insikter är trots allt det enda som kan göra världen gott.

Eftersmak

Det är söndag förmiddag, nej jag ser att klockan faktiskt hunnit bli efter ett, och jag laddar så smått för en löprunda i den vackra vinternaturen. Jag har precis messat Janis och meddelat att jag tyvärr inte hinner hjälpa till imorgon som planerat att röja i Skånes rikaste orkidélokal – jag ska vara tillbaka i Lund på eftermiddagen för att förbereda min framtid med eller utan AstraZeneca, så det blir änna tajt.

Enkla saker att ordna och sortera in i ett härligt livsflöde.

Så påminns jag om ondskan och korruptionen. Vansinnesdomen i Svea Hovrätt tar ned mig på den nivån. Ja faktiskt. Domen mot The Pirate Bay förefaller ha ingredienser som kan extrapoleras hur långt som helst. En genompolitisk rättegång som rimligtvis borde lösts politiskt och inte i en svensk rättssal som man får känslan av kontrolleras av mäktiga särintressen i en nation som tar på sig rätten att egenmäktigt styra världen.

Jag tappar nästan andan.

Vi står och betraktar den mest demokratiska företeelse mänskligheten hittills skådat, nätets möjligheter att samverka och kommunicera över alla gränser. Hur kan det då komma sig att en upplyst nation låter sig dompteras av simpla upphovsrättsintressen. Rätten till fri demokratisk informationsdelning stryps. Allt jag säger och gör förblir kontrollerat – Stasi framstår som lätt viskning inför det integritetshot vi nu ställs inför.

Det är allvar nu och ingen kan gömma sig bakom dumma ställningstaganden som ”jag har inget att dölja”, ”fildelning är stöld”, ”de måste få tjäna pengar på det de gör”, … Domen mot TPB blir en påminnelse om att egenmäktiga intressen äter upp mina rättigheter och det kommer jag inte att stilla åse.

Nu ska jag stärka mig med en långrunda i snö, backar och skog.

En påtaglig påminnelse om en ny tid

Socialdemokratin söker sin plats i den nya tid som den är så uppenbart i otakt med. S politik i stort kan jag förlika mig med, men i detaljerna finns så många brister att det framstår som naturligt, självklart och rättmätigt att de förlorar mark tom i sina tryggaste domäner. S skakas om rejält och förstår tydligen först nu att man måste sätta sig ned och, som det heter nu för tiden, uppdatera politiken.

Vi i Piratpartiet ser som vår upgift att anpassa politiken till de nya situationer som så snabbt har reformerat förusättningarna för kunskapsdelning och kulturspridning. Ett exempel: rätt utnyttjande av teknologier kan ha en enorm inverkan på hur vi kan samverka för jättekliv inom forskning och utveckling, och därmed skapa åtskilliga nya arbetstillfällen.

Socialdemokration har byggt vidare på traditionell trygghet och låtit tiden springa från. Alliansen har varit smart och tagit över S skapelse för att ta politiken ett steg vidare. Men hur kommer det sig att alla dessa kloka människor inte anpassar politik och lagstiftning till vad som gäller idag.

Piratpartiet behövs.

Ajaj, nu ringde jag fel

Jag råkade visst av misstag slå numret till en terroriststämplad person. Tja, det kvittar. Såja, nu slog jag numret rätt.

Men vad nu då? Säkerhetspolisen knackar på dörren och vill ta mig till förhör. Javisst ja. Datalagringsdirektivet godkändes idag. Det borde jag ju tänkt på innan jag slog fel nummer…

Lagringsskyldigheten föreslås, utöver de uppgifter direktivet kräver, även gälla vid misslyckad uppringning och för uppgifter om lokalisering av mobil kommunikationsutrustning vid kommunikationens slut.

Kompisarna på jobbet säger: -äh, har du inte gjort nåt spelar det väl ingen roll. Jo, det gör det.

Vi vinner kampen

Markus Persson har skapat Minecraft och belönats rikligt för sitt framgångsrika arbete. Men också för sin filosofi och sitt synsätt på samarbete. Hans vilja att tjäna pengar på den tjänst han skapar och inte på försäljning av produkt eller exemplar är en tidsenlig anpassning som andra fruktlöst kämpar mot. Förvisso är det så att intäkterna kommer från försäljning av antalet spel, men se hur han förhåller sig till piratkopiering.

För att få ut maximalt ur produkten krävs samarbete och delning i ett givande och tagande. Det blir en slags federal spelvärld. Markus föredrar därför att se ”piratkopierare” som potentiella kunder. Spelet slår alla rekord utan reklam och marknadsföring. Sannolikt är det så att hans idé att låta ”produkten” få spridning skapar det intresse som motiverar köparen att investera för att få tillgång till utvidgade egenskaper hos ”produkten”.

Detta är ett bevis som jag med flera njuter av, men sannolikt skakar om de monstruösa skapelserna.